Rosa eller inte rosa - det är frågan

.
Uppmärksamma personer noterade att den nyinköpta mattan i myshörnan var rosa. Jag köpte den inte för att den var rosa. Jag köpte den för att det var den finaste jag hittade.
Märker ni att jag intar försvarsställning? Jag vet inte varför, men för varje rosa sak som jag köper till Lilla A så får jag ett styng av dåligt samvete. Jag går där i affären och ser mig vitt och brett omkring för att hitta en annan färg, vilken som helst, bara inte rosa. Jag känner mig så politiskt inkorrekt och jag ser hur hårdhudade feminister står där med sina pekpinnar och bannar mig för att jag fängslar min dotter i en cementerad könsroll, genom att ge henne en rosa potta, en rosa jacka och en rosa filt att gosa i.

Jag tycker att mina egna känslor är så märkliga. Jag leker med tanken att jag skulle haft en son. Och jag kan svära på att jag då inte skulle skämmas det minsta om lekmattan på hans rum var blå, om overallen han bar var blå och om pottan han skulle lära sig kissa på var blå. Jag ser inga feminister och inga pekpinnar när jag går där och fantiserar om min son och hans blåa tillvaro.

Varför gör jag inte det? Varför känner jag inte att jag fängslar min, förvisso påhittade, son i en cementerad könsroll?
Varför säger någon "skulle ni inte ha köpt en bil i stället?" när vi packar upp Lilla A:s grytor och vispar ur julklappshögen? Var det någon som sa "skulle ni inte ha köpt en docka i stället?" när grabbarna packade upp polisstationer och lyftkranar?
Varför anses det fult, skämmigt och lite förlegat att köpa typiskt tjejiga saker till sin lilla tjej? Varför ska tjejerna jämställas men inte killarna?

Oj, vad många varför. Dumma frågor, kanske någon tänker och blir en smula irriterad.
Men missförstå mig rätt. Alla Lilla A:s saker är inte rosa.
En del är lila också.

Tadaa....

.
Jag berättade om projekt koja för en tid sedan. Här är resultatet,
före- respektive efterbild. Magi, eller hur?

.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Eller inte. Kojan fick stryka på foten för en myshörna. Båda fick inte plats. Och med tanke på att Lilla A knappt vågat sig in i den där kartongen sedan den kom in i vårt hem, samtidigt som hon jublade när vi rullade ut den nya mattan, var valet inte så svårt.
Känns hur som helst fint att hon har en alldeles egen plats att vara på.

Titta hon snackar

.
Det har hänt. Lilla A har sagt sin första mening. Det skedde på morgonkvisten.

Vi var uppklädda och stod ute i kylan och skulle just hoppa in i en bil, när jag kom på att jag glömt en sak.

- Jag ska bara gå in och sätta på mina nya örhängen, sa jag.
- Det går bra med nytt också, sa Lilla A då.

Vi tittade på henne med stora ögon, jag och vårt ressällskap i bilen. Hon blev smått lyrisk av den respons hon fick, tänkte va sjutton och så brände hon av frasen en gång till:
- Det går bra med nytt också.

Wow!
Så häftigt!

Sedan vaknade jag av att en fot i storlek 20 sparkade mig i ansiktet.
Okej då. Så det var bara en dröm. Men ändå, det måste väl räknas? Hon pratade faktiskt, hon gjorde det. Det var hon, det var hennes röst, hennes mun som rörde sig. Ja, det räknas faktiskt. Nu måste jag fylla i hennes bebisbok innan jag glömmer de exakta orden.

Det går bra med nytt också.

Filmstjärnestatus

.
Jag har gjort något stort i dag. Något klassiskt.
Jag har köpt en klänning till nyår, en svart klänning. Den lilla svarta.

Den lilla svarta.

Jag känner mig som en filmstjärna när jag säger det.

Jag tänker att jag kanske ska måla naglar och läppar röda innan vi går bort på torsdag kväll.

Att jag ska stå länge framför spegeln, sminka ansiktet noga och sätta upp håret så som det anstår den lilla svarta.

Att jag ska sitta där vid middagen och känna mig oerhört fin och filmstjärneaktig och också börja det nya året med den känslan.

Sedan tänker jag på gröt som ska ätas, blöjor som ska bytas, leksaker som ska snubblas över, röda rumpor som ska luftas, välling som ska packas med, böcker som ska läsas just som man står där med kajalen mot ögonlocket och kiss på golvet som ska torkas upp när man står klar och ska gå.

Jag tänker på allt det där och inser att det blir nog inget nagellack, ingen håruppsättning och ingen noggrann sminkning. Det blir nog bara jag och den lilla svarta. Och några droppar spilld välling.

Filmstjärnestatus? Nja, nästa år kanske...

På tal om...

.
... att vara gammal. Sitter just nu och tittar på "Året med kungafamiljen".
Fyllde jag verkligen bara 27?

Miljonerna rullar in

.
Har suttit med Aftonbladets tv-kryss hela förmiddagen. Alla, jag
upprepar ALLA, rutor är ifyllda. Dock är jag lite osäker på om "härs och tvärs" verkligen ska bli "skt".

Men strunt samma. Lösenordet är kirrat och vet ni vad jag just gjort? Jag har skickat det till tvsvar@aftonbladet.se (avd hur gammal man blir när man fyllt 27).
Nu ska jag vinna första pris = fyra trisslotter. Och på dem ska jag skrapa fram miljoner. Sådetså.

Julens bevingade ord

.
Nej. Det går inte. Jag skriver, raderar, skriver, raderar. Det blir inte bra. Och snart börjar andra och sista delen av Stenhuggaren.

Så. Jag nöjer mig med att bjuda på några oförglömliga citat från julen som gått.

"Nu pallar jag inte mer." Säg det för dig själv tusen gånger. Och gånga det med hundra. Så många gånger hörde vi de fem orden på julafton. Sen kom tomten och då hörde vi det inte mer.

"Det här har jag inte ens önskat mig." Mix-Max-spelet som vi köpt till femårige systersonen föll inte riktigt i god jord. Det föll i golvet efter att kastats iväg i spontan besvikelse.

"Jag gillar inte ens den här skiten." Tack och lov var vi inte ensamma om att ha gjort ett dåligt inköpsval. Mormor och morfars Tom och Jerry-serietidning fick inte heller den uppskattning som var tänkt.

"Nu är glada julen slut, slut, slut." Pappa kan konsten att höja stämningen med en sång.

Sanningen om Rocky Road

.
För ett par år sedan tittade jag på Leilas jul på tv. Hon gjorde Rocky Road och det verkade himmelskt gott.
Jag skrev ut receptet på nätet och gjorde en egen sats. Den blev uppskattad, det blev den, men om jag ska vara riktigt ärlig så tyckte jag inte själv att det var särskilt gott. Pistagenötter smakar ju inte så värst bra och blandningen mörk choklad, dumle och marshmallows blir mycket för mycket för mycket för mycket. Helt enkelt.

Två år senare har jag förstås glömt bort det här. Jag minns bara lovorden och dum som jag är tror jag på Leila när hon i receptet beskriver Rocky Road som världens godaste godis.
Så finner jag mig själv stå där och smälta 70-procentig mörk choklad, hälla i pistagenötter, jordnötter, dumlekolor, marshmallows och blanda runt och hälla upp i form. Just det ja, nu minns jag. Det var omöjligt att få marshmallowsen att inte flyta upp ovanför chokladen. Ja, ja, strunt i det och skjuts in i kylen. Stelna, stelna och sedan skära i bitar. Just det ja, det var ett mission impossible att få upp eländet helt och fint ur formen, dumlen suger sig fast i formen och man får klippa till bitarna så att de ser ätbara ut. Kan ju passa på att smaka lite då, nej usch, det smakar verkligen inte gott. För mycket av det goda som blir alldeles på tok för mycket.

Hur som helst. Nu står det en burk med Rocky Road i vårt skafferi. Jag kommer inte att äta en endaste bit, det försäkrar jag. Men det finns det säkert andra som kommer.

För övrigt finns det just nu så mycket godis innanför våra fyra väggar att jag mår illa av blotta tanken.
Det kan förstås också vara av smakbitarna från Leilas Rocky Road.

Klappat och klart

.
Puh! Nu är alla klappar inhandlade, äntligen.
Inhandlingen skedde under en forcerad förmiddagstur på stan och det var fler än vi som var på samma uppdrag. Trängsel, stress och irritation, skulle man ju kunna tänka sig. Men icke. I affär efter affär slogs jag av hur vänliga alla var.
Normalt sett när man kommer med barnvagn brukar blickar och kroppspråk tydligt tala om för en att man bara är i vägen och till besvär. Men inte i dag. Vart jag än gick fick jag hjälp att hålla upp dörrar och både en och två gånger erbjöd sig vänliga själar att lyfta vagnen upp- och nerför besvärliga trappor. Sedan skildes vi åt med önskningar om goda jular.
Det är kanske ändå inte bara av ondo att fixa klapparna i sista sekund.

Home sweet home...

.
Så skulle inlägget som jag skulle skrivit i går, hetat. Då kom vi äntligen hem, Lilla A och jag. Och till vilket hem sen - nystädat så det förslog.
"De ringde från sjukhuset och frågade om de fick göra operationerna här i stället", sa maken.

Men det var i går det. Sedan gick dagen i rasande fart. Köpa gran, klä gran, dammsuga barr. Mycket barr eftersom halva granen redan var död när vi kom hem.
Dagen i dag har gått i samma tempo.
Vi ska tydligen fira jul här om ett par dagar.

Förtydligande

.
Till alla män därute: Nedan presenterade tes gäller inte män som är förkylda.

Att vara under stress

.
När jag låg på bb och just hade fött barn (hm, ja det är väl det man brukar ha gjort om ligger på bb...) blossade extrema exem upp över hela minder händer. De var så röda och kliade så mycket så att den fina tack-för-att-du-fött-mitt-barn-ring som maken kom med i en liten ask, fick ligga kvar i sin lilla ask eftersom fingrarna gjorde så ont.
- Det är inget farligt. En stressreaktion, sa barnmorskorna lugnande.

När jag låg i sängen i morse och just hade repat mig efter en magsjuka, kände jag hur det kliade över precis hela händerna och jag såg hur små röda prickar uppstod i takt med att jag kliade.

Jaha, då får man väl konstatera att det kan vara lika jobbigt att vara sjuk som att föda barn.

Från säng till soffa

.
Bläää vad tråkigt det här är.
Jag har nu ätit tusen skorpor, druckit alldeles för mycket cola och läst hela internet. Tre gånger om.
Tur att Lilla A just somnat så att jag kan förflytta mig till nedervåningen. Från sängen till tv-soffan.
Jippie.

Sjukstatus

.
Nätterna är det värsta när man är sjuk. Man sover illa, tiden går så ofattbart sakta, det är mörkt och man känner sig obehagligt ensam och utlämnad.
Så när jag vaknade till i natt vid halv fem-snåret och inte kände något av det där, då visste jag instinktivt att nu mår jag bra. Jag somnade om och när jag vaknade fyra timmar senare bestod samma känsla; jag mår bra!

Men smittfri är jag inte förrän i morgon förmiddag, så det blir till att ligga isolerad här på övervåningen en dag till.
En dag till att höra skratt och bus och "mamma" från nedervåningen.
Tortyr.

Så nära man ändå så långt ifrån

.
Jag ligger i min säng på andra våningen och hör rösterna från nedervåningen. Lilla A busar med farmor och farfar, hon babblar och tjuter av glädje. Jag får mms som visar när hon badar i diskhon i köket och läser bok uppkrupen i ett köksskåp.

Jag ler brett i all min eländighet och det svider till av saknad i hjärtat. När hon ställer sig vid trappgrinden och ropar ett ledset "mamma" svider det ännu mer. Jag vill vara frisk och smittfri NU så att jag kan ta hand om min underbara lilla unge.

Happy birthday

.
Jaha, då ligger man utslagen i sängen med ett glas coca cola och en tallrik skorpor på byrån jämte sig.
Kul sätt att tillbringa sin 27:e födelsedag.

Varför?

.
Varför väntar jag med att köpa juklappar till en vecka före jul?
Varför trängs jag med resten av jordens befolkning på parkeringsplatser, i köpcentra och affärer?
Varför köper jag inte ens färdigt alla julklappar utan sparar några till kvällen den 23:e?
Varför registrerades inte min sista minuten-beställning av julkort förra veckan, utan jag tvingades göra om den i dag, alldeles för sent för att jag ska hinna få och skicka iväg korten före jul?
Varför är jag så omständig att jag bestämde mig för att börja om från början och göra ett helt annat julkort än det jag misslyckades med att beställa förra veckan?
Varför ligger maken helt plösligt hemma i magsjuka medan jag och Lilla A flytt till farmor och farfar?

All I want for christmas

.
Så här i jultider får man ofta frågan "vad önskar du dig?". Fyller man, som jag, dessutom år en vecka innan julafton blir frågorna dubbelt så många.

Ju fler år som går, desto svårare blir det att svara.
Men i dag kom jag på det.
Jag vet vad jag önskar mig.
En enda sak.
Tålamod.

Ett hekto eller två kanske.
Äsch, dra till med ett kilo. Eller varför inte ett helt ton.
Det kan vara bra att ha. Man vet aldrig när det tar slut.

Psykbryt nästa

.
Nytt nattningsrekord på gång i kväll. Började 19.20 och pågår fortfarande, en och en halv timme senare. Wow.

Annat, förutom att somna, som är, minst sagt, impopulärt just nu:
- äta (en gammal klassiker)
- byta bruna blöjor
- klippa naglarna
- borsta tänderna

Känns som att vi är inne i ett bra flow just nu. Verkligen.

Mat är överskattat

.
Handen upp alla som sitter i badet och tjuter av skratt efter en dag där en flaska välling, en clementin, tre skedar ris och kyckling, en banan och en halv smörgås utgjort hela menyn.

Ingen?

Nähä. Då är det väl bara vår dotter då.

Det är advent...

.
... var glad, tänd ljus
för vi är friska i vårt hus!

I huvudet på en kräkofob

.
Vi är tre mammor med barn i samma åldrar som har träffats regelbundet det senaste året.
Två av de tre senaste dagarna har vi träffats.
Två av tre barn har under denna tidsperiod kräkts.
Inte Lilla A. Inte än.

Ingen tycker om magsjuka. Alla avskyr att kräkas. Men alla avslutade inte sin aftonbön med "gode Gud, gör så att jag inte blir magsjuk" varje kväll under hela sin uppväxt. Som jag.
Jag är kräkofob. Och så här tänker en sådan:
Ska du inte ha mer gröt i dag, Lilla A? Okej, då blir det lite mindre att kräkas upp i alla fall.
Kan vi verkligen laga köttbullar och stuvade makaroner till middag? Är det bra kräkmat?
Ska jag strunta i det planerade baket? Om jag blir sjuk måste jag ju slänga alltihop.
Vågar vi ta oss ner till stan för att köpa julkrubban? Tänk om vi blir sjuka på vägen dit?
Äsch, vi går ut och köper julkrubban. Då har vi ju åtminstone något fint att titta på mellan kräkningarna.

Snälla, håll tummarna för kräkofoben och hennes dotter nu.

Dagens nyinköp

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Tänk att man kan köpa en julkrubba i affärerna anno 2009! Men jag fick leta...

Projekt koja

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Titta vad pappan kom hem med från jobbet i går kväll! Han ska måla, skära, belysa och inreda och sedan är det bara för Lilla A att krypa in och mysa.

Tipspromenad light

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Den här skyddsängeln fick Lilla A i present när hon barnvälsignades. Sedan dess har den haft ett vakande öga på henne från en tavellist över hennes spjälsäng.
Frågan är vad som har hänt med ängeln och det lilla barnet.

1) Ingenting. Den ska se ut så här.
X) Lilla A blev arg och kastade den i golvet.
2) När mamman i går kväll, famlande i ett mörkt rum, skulle lägga en extranapp inför natten på ovan nämnda tavellist, råkade hon stöta till ängeln så att den ramlade rakt ner i spjälsängen, träffade Lilla A:s hand och gick i tre bitar av smällen, varpå Lilla A med sin fulla rätt vaknade med ett gallskrik och fortsatte skrika i panik en lång stund och inte somnade om förrän hon fått en halv flaska välling och titta på ett halvt Teletubbies-avsnitt i mobilen.

Ledtråd? Makens kommentar när jag fotade den trasiga presenten löd "ska du verkligen hänga ut dina egna misstag?"

Somliga dagar och andra dagar

.
Somliga dagar går allting fel i mamma-barn-land. Man gnäller och man skäller och man grälar och man gråter och man undrar vad Gud tänkte när han sa "varsågod, du får bli mamma".

Andra dagar blir ett enkelt mellanmål till en härlig högtidsstund. Man sitter med dottern i knäet och äter fil och mosad banan i ett eftermiddagsskumt kök och allt känns så rätt och så lätt och så komplett och man tackar Gud för att han sa "varsågod, du får bli mamma".

I går var en somlig dag.
I dag hoppas jag på en annan dag.

Som man frågar får man svar

.
Vi sitter i soffan och läser bok, Lilla A med rumpan bar.
- Du fryser inte om rumpan väl? frågar jag.
Hon skakar på huvudet till svar.

Så bra då, tänker jag men frågar en gång till, för säkerhets skull.
- Fryser du om rumpan?
Nu blir svaret en ivrig nickning.

Hm, en lektion i ledande frågor vore nyttigt. För min del alltså.

Drabbande insikt vid ett målarbord

.
"Barn är inte några målarböcker. Man kan inte färglägga dem med sina favoritfärger", säger Rahim Khan i Flyga drake (har ni inte läst den, gör det!).

Han har rätt.
Man kan inte heller få dem att färglägga ett papper med sina favoritfärger, eller ens med några färger alls.
Det blev jag varse i dag.

Vi tillbringade förmiddagen på öppna förskolan. Gjorde fotavtryck under gallskrik och tog sedan plats vid målarbordet. Väninnans son målade sin första teckning vid samma bord för några veckor sedan och konstverket hänger nu på hans sovrumsdörr.
Det var med den intentionen jag drog av Lilla A:s tunika och satte på henne ett förkläde, la ett tomt papper på bordet framför henne och räckte fram en pensel. Tårarna efter fotavtryckets trauma dröjde sig fortfarande kvar på kinderna när hon mycket motvilligt greppade tag i penseln. Så drog hon några drag och skakade sedan på huvudet. Jag erbjöd henne en ny färg men huvudet fortsatte bara att skaka. Så siktade hon in sig på en burk tuschpennor och jag tänkte "va sjutton, det måste ju inte vara vattenfärg" och räckte henne burken. Men se inte heller med pennorna skulle hon rita, hon skulle bara plocka ur dem i burken, lägga dem på papperet och eventuellt dra av en kork eller två.

Vi satt kvar en bra stund, till slut var vi ensamma kvar i rummet. Men inte heller lugnet och ron gav henne inspiration, hon skulle helt enkelt inte måla mer i dag.
- Hon kör den minimalistiska stilen, skämtade jag till förskolläraren som kom för att städa undan i rummet, men inom mig brände Rahim Khans visdomsord.

Jag som så gärna ville komma hem med en färgsprakande teckning att rama in och hänga över spjälsängen, har nu ett papper med några, låt oss kalla dem minimalistiska, penseldrag i nederkant, upphängt på kylskåpet.
Som en påminnelse om att barn är som de är, gör som de vill och att det är precis så det ska vara.



.

Fjortonmånadersfötter

.

Peptalk

.
Vi har ännu inte rönt några framgångar på pappanattningsfronten. Men
i kväll måste det funka, för i kväll ska jag på bio och se den tredje
Stieg Larsson-filmen, tillsammans med två andra mammor på vift.
Så nu kör vi lite peptalk här hemma, Lilla A och jag. Vi läser Ann Forslinds "Bäbis rädd" om och om igen.
Bäbis har just vaknat i sängen men trots att han kastar nappen i golvet är det ingen som kommer. Då blir Bäbis rädd och ropar på sin käraste:



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Men titta här. Pappa kommer (jag överdriver artikulationen på ordet pappa så att jag nästan spricker). Tänk så bra att pappa kom och tröstade. Åh vad skönt att bli tröstad av pappa.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Och just det ja, här är mamma. Hon finns ju också. Det är bra att veta.

Kollegor in action

.
Skrev jag att jag hade jobbångest för ett tag sedan? Jag gjorde det, inte sant.
Men så fick jag se den här filmen från företagets julfest i helgen (som jag tyvärr missade). Med sådana härliga pinglor till arbetskamrater finns det ju ingen anledning till oro.

Jodåsåatte...

.
... i dag har vi haft bullar i ugnen. 30 stycken för att vara exakt. Gjorda på saffran och ingenting annat.
.

Ingen bulle i ugnen

.
Vilket antiklimax.
Vi skulle baka lussekatter i eftermiddag, Lilla A och jag. Var och handlade på förmiddagen och tog god tid på mig i affären. Hade en förskriven lista som jag följde till punkt och pricka. Nästan.
"2 pkt jäst" stod det överst på denna lista. Noll paket jäst kom jag hem med, upptäckte jag när det stora baket nu skulle inledas.

Hur kan man vara så glömsk? Så trög och så förvirrad och så borta i största allmänhet att man missar jästen. Som till råga på allt inleder hela listan.

Det som skulle bli så trevligt. Vi som skulle ha det så mysigt.
Usch. Fy. Ve. Och. Fasa. Vad trött jag blir på mig själv.

Morgon med Teletubbies

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Lilla A gillar att titta på Teletubbies och det sänds i perfekt tid för oss morgonpigga (hm, ja just det...)
I dag hann Teletubbiesarna med att säga hej och hej då (det tar ungefär halva programmet - repetition är ju som bekant kunskapens moder), springa runt, runt, runt och så kom en nalle ner i en luftballong och underhöll med lite sång och dans. Ja, och så blev Dipseys hatt uppäten av en dammsugare.

Fängslande.

Kan ni se bilden?

.
Om någon haft en kamera i vårt sovrum i natt, hade det blivit en rolig bild.
Lilla A låg i mitten, på tvärsen förstås. Med huvudet på pappans kudde och fötterna på mammans och kroppen däremellen.
Mamman och pappan? Ja, de låg fastnaglade utmed varsin kant och försökte sova samtidigt som de var tvungna att hålla sig tillräckligt vakna för att inte ramla i golvet.

Kvällsreflektion

.
Sprang över en snabbis till Shell-macken rakt över gatan och impulsköpte en brownie. De få stegen hem grubblade jag över om jag skulle äta den framför Sommarpratarna eller om jag skulle spara den till Desperate Housewives.

Tänk. Jag har haft småbarn i snart fjorton månader. Men jag har fortfarande inte lärt mig att tänka som en småbarnsförälder. Då hade jag grubblat över om jag skulle hinna äta kakan i kväll över huvud taget. Det hade varit mer korrrekt.

Och två steg tillbaka...

.
Olle låter sig inte motas så lätt.
Lilla A skrek i panik nästintill hyperventilation under nattningen och där satt jag utanför i soffan och försökte nagla mig fast för att inte gå in och lägga mig i.
Till slut kom hon själv utraglande, högröd i ansiktet och groggy i kroppen sprang hon mot mig. Och vad gör man då? Man ger med sig. Man säger "kom till mamma, lilla gumman. Ska vi gå och sova, du och jag?" Trots att man vet att man inte borde. Trots att man vet att det måste gå lika bra att sövas i pappas famn som i mammas.

Ett steg fram och två tillbaka.

Äntligen ratad!

.
I dag har det äntligen hänt. Lilla A har valt pappa före mamma.
Det låter kanske inte som något jag borde skryta med så här offentligt, men det är precis vad jag tänker göra.
Lilla A har i princip alltid varit extremt mammig och den senaste tiden har det gått från att vara gulligt och smickrande, till att bli ett problem. I dag var maken ledig och då passade vi på att försöka mota Olle i grind. Pappan och Lilla A har tillbringat i princip hela dagen på egen hand, medan mamman fått ro om sig själv här hemma.

Och tänk vad en dag av gemenskap kan göra. Nyss, när maken stod och diskade efter kvällsmaten, gick Lilla A rakt förbi mig och med bestämda steg traskade hon mot diskhon med en bok i sin hand. Pappa skulle läsa!
Så. Pappa fick lämna över diskborsten till mamma och sätta sig och läsa bok i soffan med dottern sin.

Ett litet steg för Lilla A. Ett stort steg för familjen Franzén.

Man kan inte hinna allt

.
Fem saker jag inte gjort de senaste två dagarna:

1. Sovit.
2. Sålt min unge trots att hon bjudit på ytterligare två nätter av vakenhet.
3. Fixat julkorten som alldeles för snart måste skickas iväg för att komma fram före jul.
4. Dammsugit sovrummet som inte hanns med i fredags.
5. Bloggat.

Ändå har jag haft förvånansvärt fullt upp.

Jodå...

.
... nu är det adventsmysigt här i vår lya. Det gick. Men det tog tid. Att städa och pynta tillsammans med en ettåring är inte särskilt tidsekonomiskt. Dels för att man får ta bus- och lekpauser titt som tätt, dels för att man är två som fixar - på olika sätt.
Medan jag har plockat fram stakar, stjärnor och blommor, diskat, städat toan och dammsugit har hon röjt ut allt som jag just plockat undan, ätit stearin, rivit sönder två toarullar i småbitar, stoppat stenar i munnen och kissat på golvet.

Ljuva adventstid.

Adventsfix

.
Vi har gått och åkt buss över halva stan i dag, Lilla A och jag. Till billigaste och bästa blomsteraffären för att köpa fina julblommor, till dyraste blomsteraffären i stan för att komplettera med det som inte fanns i den första och till Åhléns för att köpa tyg till ny julgardin i köket. Tänk att något som ska vara så fridfullt, alltid blir så jobbigt och stressigt.

Nu befinner vi oss hemma, mitt i ett kaos av kartonger, påsar med mossa och pynt av alla dess slag. Planen är att det ska vara adventsmysigt här innan kvällens slut. Det är min plan, vill säga.

- Snart ska mamma och du sätta upp adventsljusstakar, sa jag till Lilla A när vi åt lunch.
Hon bara skrattade, ett mörkt skratt långt ner från halsen. Man skulle kunna kalla det ett hånskratt. Ett annat sätt att säga "trodde du ja, mamma".

Vi får väl se hur det går.

När ungar kostar gratis

.
I natt var Lilla A gratis. Mellan klockan två och halv fem hade jag skänkt henne till bäst behövande om någon bara frågat.
Under de här två och en halv nattliga timmarna gjorde hon allt förutom att sova. Hon gick efter en särskild turordning:
1) skrika skiten ur både sig själv, oss och alla våra grannar.
2) dra och nypa mamma i ansiktet.
3) klättra över sina föräldrars halvsovande kroppar.
4) spotta ut nappen och kackla som en yr höna.
5) återigen skrika skiten ur hela huset.

Då var hon gratis. Sedan somnade hon äntligen och priset gick upp till obetalbart igen. När hon vaknade två timmar senare, ja då var hon kanske inte gratis, men åtminstone på rea.
Nu är hon ute och går med sin pappa. Svindyr är hon nu, så spekulanter göre sig icke besvär.

Liten bebis och stort barn

.
I dag har vi hälsat på bebisen. Jag har aldrig sett någon så liten, inte en chans att Lilla A varit så liten. Så små fingrar, sådana pyttesmå fötter, en så liten kropp utan styrsel som bara ligger där i famnen och mår gott. Så otroligt söt.

Det blev så väldigt uppenbart att Lilla A inte är vår lilla bebis länge. Hon, som ändå är så liten, såg ut som en jätte bredvid sin nya kusin och vi fick säga "klappa fint" och "akta ögonen" till henne.
Att hon vuxit ur bebiskostymen och blivit ett riktigt litet barn, blev också uppenbart när hon försvann för en stund och vi hittade henne i sovrummet, dit hon gått och stängt om sig. Tröjan var blöt och på golvet låg en mörkröd pöl. På nattygsbordet hade hon lyckats ställa tillbaka det saftglas som hon med all sannolikhet tagit sig en klunk ur.

Bebisar ligger i famnen och mår gott.
Barn stänger dörren om sig och gör hyss.

Jag ljuger så bra

.
Ibland får jag för mig att jag tycker att det ska bli roligt att komma tillbaka till jobbet. Jag hör mig själv säga saker som att ”det ska bli så skönt att få göra någonting annat” och att jag ”kan sakna stimulansen”.

Men hörrni, det där är bara snack. Skitsnack, för att tala klarspråk.
Jag kan kosta på mig sånt eftersom det fortfarande är fem månader kvar innan jag verkligen ska tillbaka till jobbet. Jag kan tillåta mig att känna mig sofistikerad för en stund och låtsas att jag längtar tillbaka till karriären.
Men med kniven mot struphuvudet skulle jag erkänna att jag kan tänka mig att vara hemma alltid. Typ.
För í själva verket får jag smått panik när jag inser att när våren och sommaren kommer, ska jag inte tillbringa varje dag med Lilla A längre.
Jag blir gråtmild när jag tänker på hur det ska bli nästa höst, när Lilla A ska börja på dagis. Hur ska vi, med våra arbetstider, kunna ge henne den vardag vi vill? Tänk om hon blir det där barnet som alltid lämnas först och hämtas sist? Som sitter ensam kvar en fredagseftermiddag och bygger med lego när alla andra gått hem för att mysa med sin familj.

Så, snälla. Vad ni än gör, sätt ingen kniv mot mitt struphuvud. Låt mig ljuga, både för er och för mig själv, ett tag till.

Gulligt babbel

.
Egentligen är jag rätt arg just nu. Eller arg och arg. Frustrerad, kanske. Kvällens nattning blev en segdragen kamp och då blir man lite... ja, frustrerad.

Men i stället för att haka upp mig på det, tänkte jag skriva något i gulligare ton.
Det är så mysigt nu för tiden. Lilla A har utvecklat ett helt eget språk och hon babblar och babblar och babblar. Konstant. Förutom ma-ma och ba-ba är det förvisso helt obegripligt, men ack så gulligt.
Och det är inte bara det att det kommer en massa babbel ur den lilla munnen, det syns på henne att hon själv vet precis vad hon säger. Man ser det särskilt när hon tittar på en som om man vore den största idioten jorden skådat som inte kan ge ett ordentligt svar.

Hon har också börjat svara på frågor. Det nekande svaret - i form av ett ordentligt huvudskak - har hon kunnat ett tag och gjort till en retsam lek.
"Får mamma en kram?"
Skak på huvudet.
"Ska vi byta din blöja?"
Skak på huvudet.

Men nu händer det att man då och då också får ett jakande svar.
"Vet du att mamma älskar dig?", frågade jag i dag.
"Uhm" svarade hon och nickade.

Vad är en kämpig nattning mot en sådan konversation?
Ingenting.

Dagar hit och dagar dit

.




.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Alltså. Det här med dagar. Varför känns det så mycket mer syndigt att duka fram det här på en söndag än på en fredag? Vad är skillnaden? Det är ju en helt obefogad känsla. I alla fall när man inte hade det så här på fredagen.
Ja, ja. Strunt samma. Godsakerna ska avnjutas och det till dvd:n från Henrik Schyfferts succéföreställning "The 90´s - ett försvarstal".

Att vara i form

.
Hur man vet att man sovit en hel natt utan att bli störd samt att man är fri från alla influensasymptom:

Man har en dotter som gnäller i sin stol och som alldeles strax ska serveras lunch, när man tappar hela lådan med microvärmd fiskgratäng i golvet, så att det även kommer skållhet sås på ens ben och fötter

MEN

man får inte ett raseriutbrott alternativt en gråtattack över sin egen klumpighet

UTAN

man säger "det är bara att skratta åt skiten" och "rädda det som räddas kan" medan man skyfflar upp middagen från golvet.

Lördagsmorgon

.
Rummet är kolsvart när jag vaknar av gråten. Klockan är tjugo i sex och jag inser att jag sovit utan att vakna en enda gång under natten, vilket är en seger i sig. Morgonen är fortfarande alldeles för tidig men den är min, så jag skyndar mig mot spjälsängen innan maken hinner vakna.

Lyfter upp lillskruttan som signalerar trötthet när kroppen faller tungt i min famn. Fötterna är iskalla efter en natt med avsparkat täcke. Vi går tillbaka mot sängen och jag lägger ner henne på min arm, låter henne ligga rakt på mitt sprutonda trots att det gör ont. Allt för att bara få ligga kvar en stund till. Allt för att slippa gå upp när morgonen fortfarande är alldeles för tidig.

Hon somnar inte om och inte jag heller. Men vi ligger ändå där, stilla, trötta, blundar lite. Tinar kalla fötter och väntar in dagen.
Jag ser genom mörkret hur hon vaknar till mer och mer. När hennes fingrar börjar dra i min tröja och jag hör henne fnissa högt, inser jag att slaget är förlorat. Hennes dag är kommen och det spelar ingen roll att inte min är det. I det här slaget, ja i de flesta faktiskt, bestämmer hon.

Vi går upp och jag ser på klockan att jag lyckats köpa mig en timmes tid. Alltid något.

Ont i magen-vackert

.
Idol är slut och de har sjungit så bra allihop. Men när vi slår över till Skavlan är det inget av deras framträdanden som dröjer sig kvar. Det är Melissa Horns med låten "Lät du henne komma närmre" från Gokväll tidigare i kväll (det är faktiskt inget pensionärsprogram, det säger min mamma).

Hon sjunger så vackert, spelar så innerligt och texten är så poetisk. Så där vacker så att det gör ont i magen. Och tänk vad lite magont kan vara skönt ibland.
Lyssna HÄR. (38.25 minuter in i inslaget)

Polisen begär ordet

.
Maken kommer hem från jobbet. Jag tar fram datorn samtidigt som jag slötittar på Idol, han lägger sig i soffan jämte och konstaterar:

- Du har inte bloggat i dag.
- Nej.
- Vill du att jag ska göra det åt dig? Ett litet gästinlägg?
- Vad skulle du skriva då?
- Hej, hej, polisen här.

Så. Here it comes. Makens första blogginlägg. And it goes like this:

Hej, hej, polisen här.

Lillan kom till världen

.
Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om alla biverkningar det där lilla sticket i armen orsakat mig sedan i tisdags natt. Om att jag inte bara fått de "mycket vanliga" och "vanliga" biverkningarna utan också kunnat checka av sju de "mindre vanliga", de som inträffar vid mellan 1 av 1000 och 1 av 100 vaccineringar.

Men hörrni, jag struntar i det. För vet ni vad? Jag fick just veta att jag har blivit moster! Till en liten flicka! Och då känns allt annat plötsligt väldigt futtigt.

Aj, min arm

.
Jag gillar symmetri. Jag är nästan besatt av det. Om jag råkar bita mig i vänster kind, måste jag bita mig i den högra också. Så att det blir jämnt.
Om jag kliar mig på ena sidan av ryggen, måste jag klia på den andra också.
Om jag slår i höger stortå i tröskeln, måste jag slå i vänster stortå också.
Och när jag sover, sover jag på sidan. Och då måste jag växla mellan höger och vänster sida. Så att det blir jämnt.

Därför har jag sovit otroligt dåligt i natt. För vaccinationssprutan efterlämnade en mycket öm högerarm och att ligga på den i går kväll var inte att tänka på. Så där låg jag som fastkedjad på vänster sida och obekvämheten pulserade i hela kroppen. Måste vända på mig, måste vända på mig. Aj, aj, aj. Går inte. Vänd tillbaka. Till obekvämheten.

Därför är jag trött i dag.
Armen gör fortfarande ont men smärtan är liksom mer hanterbar dagtid. När jag inte behöver välja sida att ligga på.

Kaos. Fullständigt kaos

.
Tjugo i sex gick vi. Tjugo i nio kom vi hem. Alla med varsin besprutad kroppsdel. Men det gick inte utan möda och stort besvär.

Vi tog sällskap med två kompispar med barn i samma ålder som Lilla A. Vi kom fram till den skollokal dit vi kallats och möttes av en kö så lång att den inte går att beskriva med ord. Ganska snart drog vi slutsatsen att det inte var någon idé att sälla sig till kön, för eller senare skulle vi få vända hem utan spruta.

Vi suckade och pustade och gnällde och beklagade oss över att det inte finns en särskild barnkö. Och tittade lite surt på mannen framför oss, som helt uppenbarligen var en bra bit över trettio och därmed i lagens namn skulle vänta ett par veckor på sin tur.

Sedan gick vi därifrån. Men en i gänget hade på känn att kön skulle vara kortare på en annan skola i närheten. Vi överlade en kort sekund med våra samveten och bestämde oss för att göra en fuling.

Och hon hade rätt. Kön var mycket kortare. Nästan obefintlig i jämförelse.
Det viskades om att det här också fanns en egen kö för barnfamiljer och vi lyckades hitta den. Men den visade sig vara längre än den vanliga och minuterna och timmarna gick.
När vuxenkön, långt efter att ordinarie vaccinationstid löpt ut, tog slut skulle en vuxen i varje barnfamilj gå över dit för att snabba på takten. Maken och fler med honom bytte kö. De fick sina armar tvättade och stod redo, men då var det plötsligt någon som sa att vaccinet var slut. Hoppsan då.

Kaos utbröt och folk bokstavligen skrek ut sin ilska och frustration. Stackars övertidsarbetande sjuksköterskor stod i skottgluggen.

Någon räknade alla barn som var kvar och konstaterade att barndoserna skulle räcka. Vi vuxna fick en siffra på vår registreringslapp som skulle ge oss rätt att tränga oss före i kön i morgon. Jo tjena.

Men så plötsligt, som en skänk från ovan, var det någon som begärde ordet och berättade att det fanns överblivna doser i en annan del av stan och att en ängel (iklädd sjuksköterskekläder) var på väg dit för att hämta. Alla som var kvar skulle få vaccin i kväll.

Så. Slutet gott, allting gott.
Vi blev vaccinerade allihop.
Och vi hann hem till Desperate Housewives.
Som börjar nu.
Hasta la vista.

Bye bye svinis

.
Om en timme ska hela familjen gå och bli vaccinerad mot svinisen. Det ska bli skönt. Inte själva vaccinationen alltså. Men att kunna säga hasta la vista svinis. Fast jag kommer nog snarare att säga aj. Och Lilla A lär skrika som en stucken.... just det, gris. Usch.

I ständig förändring

.
Tänk vad det svänger snabbt för en ettåring. Det som var gott i förrgår, var äckligt i går. Det som var roligt i går, är tråkigt i dag.
I dag ser jag inte mycket av min dotter. Dagens nya är nämligen att gömma sig under eller bakom vad som finns till hands. En fåtölj, en filt, en tröja. Om ingen (det vill säga jag) ser, drar man (det vill säga Lilla A) uppmärksamheten till sig genom att skratta till av förtjusning där man står helt täckt under en filt, eller där man sitter och trycker bakom en möbel.
Då ser, förstås, mamma och då skrattar, förstås, mamma också. Helkul.
Undrar vad vi ska leka i morgon.

Svinigt julstök

.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
Möttes av en massaker på hallgolvet i går kväll. Frågan var om det var svininfluensan eller Lilla A som slagit till?


.
.
.
.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
I dag fick jag svaret. Det visade sig att Lilla A redan börjat förbereda årets julskinka.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
Provsmakningen är också avklarad. Med berömd godkänd, blev betyget.

Fridfull jul?

.
Har ni hört talas om mamman som skulle ta julkort på sin dotter, ett sånt där fridfullt ni vet, med önskan om en god helg, fast det hela slutade med att dottern föll handlöst från stolen rakt ner i golvet?

Inte?

Då ska jag berätta om henne.

Innan hon fick barn var hon av den uppfattningen att när hon väl fick barn, skulle hon minsann aldrig skulle klä ut dem till tomtar, stjärngossar eller julgrisar när det var dags att skicka julkort. Nej då, hon skulle helt sonika välja ut ett helt vanligt, alldeles alldagligt kort och skicka ut till närmsta släkt och vänner. Allt annat är ju bara trams.

Men så hände det sig att hon blev mamma för ett drygt år sedan. Och så i höstas åkte hon till Ullared och snubblade över en sockersöt pepparkaksgumma-dräkt. Med sjalett och allt. Hon köpte den.

Och i går tog hon fram den. Ja, redan i förrgår gjorde hon faktiskt ett försök. Två sura knäpp med kameran hann det bli innan sjaletten åkte av i rasande fart. Gång på gång. På gång.
I går hade mamman begärt assistans. Fastern kom över för att fungera som avledande manöver under fotosessionen.
Platsen var utvald, ljuset utmätt, fina pinnstolen ditsatt.
Men det gick utför ganska direkt.
Dottern hade gott minne och kom ihåg den roliga leken från i går och sjaletten drogs av.
Fastern satte på den igen, mamman knäppte och knäppte med kameran och röt ett menalt unge under tiden. Lite till, bara lite till, kom igen nu.

Och då, plötsligt, pang ner i golvet från den fina pinnstolen. Platt fall med ansiktet neråt. Gallskrik.
Fridfull jul, absolut.

När dottern var tröstad (nu var hon ingen unge längre) kollade mamman igenom korten som hunnits tas. Inte tipptopp tyvärr.

Här skulle man kunna tro att mamman, med sin forna övertygelse i botten, skulle ge upp tanken om att regissera att julkort med en ettåring i huvudrollen och ta en av de hundratusentals bilder som redan finns.
Men icke.
En ny fotosession är inbokad på onsdag, när maken är ledig. Dagen efter att de alla tre vaccinerats mot svininfluensan.
Det kan inte bli annat än succé.

Pest eller kolera

.
Vilket är värst? Att vakna av ett gnälligt skrik och tro att det är mitt i natten, eller att vakna av ett gnälligt skrik, tro att det är mitt i natten men sedan se att klockan är kvart i sex och att det därmed är dags att gå upp.

För tretton månader sedan var kvart i sex mitt i natten för oss.
Tänk vad livet förändras.

Pappa-dotter-mys

.
Har ni en dålig dag och behöver muntras upp?
Eller bara lust att le så där mysigt en stund?
Lyssna på det här!
(Och se förbi det faktum att det är mörkt. Och filmat på tvären. Filmen är ändå till för att höras, inte ses.)

I affären

.
Det var ju Fars dag häromdagen. Maken fick en skjorta, en mycket omsorgsfullt inhandlad sådan. Men den passade inte. I dag tog vi oss till den aktuella butikskedjan för att göra ett byte.
Till saken hör att maken ofta klagar över att han inget har att ta på sig, men att han när tillfälle till shopping väl ges, helst gömmer sig i en provhytt. Utan något att prova. Eller åtminstone så lite som möjligt.
Den här gången lyckades vi ändå plocka på oss både ett och två par byxor samt ett par skjortor innan det var dags för hytten.

Sedan gäller det att vara med, för det går i rasande fart. På med byxa nummer ett, satt sådär, av igen. På med nästa, nej inte bra, av igen. På med tråkrutig skjorta, åh den var snygg, av med den. På med skitsnygg skjorta, hua den vill jag inte ha, av igen fast den bara kommit halvvägs på. Klar. Inget snurrande, inget vridande och vändande, inget funderande.

"Ska du ha något av det?"
"Jeansen, kanske. Fast jag vet inte om de är sköna att gå i."
"Ta på dem igen och gå omkring lite då"
"Nej."
"Skjortorna då?"
"Den beiga. Men den tyckte inte du om, eller hur?"
"Nej, faktiskt inte. Men ta den om du vill."

Det här gör vi inte om på länge, konstaterar vi när han till slut bestämt sig för jeansen och den snygga skjortan. (Yes!)

Men han är inte tacksam. Han är sur.
Jag försöker reda ut varför när vi kommer ut ur affären.

"Det jag tycker är fint tycker ju du alltid är fult. Om du inte hade varit med hade jag köpt den andra skjortan."
"Men jag sa ju att du skulle köpa den om du ville ha den."
"Ah men, det är väl inte kul att ha en skjorta som jag vet att du tycker är ful."
"Men jag tycker väl inte att det är kul att du köper en skjorta som du tycker är ful."
"Jag tycker inte att den är ful. Passformen var mycket bättre på den än på den andra."

Vid makens första statement hade vi hunnit ett hundratal meter från affären, vi befann oss utanför ett café.
Vid tiden för hans sista stod vi vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe.
Mellan caféet och övergångsstället är det cirka tio meter. Det tar inte många sekunder att gå.
Under denna i stort sett obefintliga tidsrymd hinner han göra helt om.

"Så med andra ord var det bra att jag var med, så att du köpte en skjorta som satt bra i stället för en som inte satt bra?"
"Ja."
"Då behöver du ju inte vara sur?"
"Nej."

Och så finns det de som säger att kvinnor är svåra att förstå sig på.

Just nu...

.
... ligger Lilla A och sover i vagninsatsen i hallen.
Själv sitter jag med en macka och en kopp kaffe framför Malou von Sivers "Efter tio". Är inte det vardagslyx, så säg.

Dagens gåva

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Eller gårdagens, om man ska vara petig. Då var det dags för Lilla A:s första besök på Folktandvården. Om besöket hade varit ett läxförhör hade jag fått IG i betyg.

Tandsköterskan hade tusen frågor som hon ville ha svar på. Hon rättade inte efter varje fråga, så mina sanningar svävade i luften utan att jag visste om de föll henne i smaken eller inte.

"Hur går det med tandborstningen?"
"Ibland bra, ibland inte alls. Just nu vägrar hon öppna munnen."
"Vad gör du då?"
"Ibland är jag envis och försöker, ibland tar jag inte striden. Då kanske hon får hålla tandborsten själv, så att hon åtminstone har den i munnen lite."
"Hur håller du henne när du borstar?"
"Hon sitter i mitt knä."
"Har ni börjat med flour?"
"Nej, det har vi inte gjort."

Fel. Fel. Fel. Fel.

Måste alltid borsta, hur stängd munnen än är.
Ge henne inte tandborsten.
Lägg henne på skötbordet, då borstas tänderna bäst.
Börja med flour. Nu.

Hon har säkert rätt. Men två av fyra uppmaningar kräver våld för att lyckas.

Så kom den absoluta dödsstöten. Tandsköterskan skulle borsta Lilla A:s tänder. Plötsligt var munnen på vid gavel och tandborsten var ingen fiende utan världens bästa vän.
"Säger mamma att det är svårt att borsta dina tänder? Det var ju hur lätt som helst".

För att styrka mig ytterligare i mitt moderskap, gav hon mig ett avslutade tips. Ett råd på vägen, liksom.
"Det kan vara bra att låta henne hålla i någon leksak under tiden. Då avleder man henne lite."

Nämen, vad säger du?! Kan man avleda med leksaker?

Jag gick ut därifrån lite tillplattad men med en bestämd känsla av att det här kommer gå bra. Avleda, det ska jag testa. Absolut.

Har jag just kommit hem från bb?

.
Då var man hemma igen efter en vecka nere i mörka småländska skogar.
Hemma efter en vecka av morgonpassningar, blöjbytshjälp och allmänt barnvakteri.

Hemma. Ensam. Och helt nollställd.
Hur sjutton tar man hand om ett barn, alldeles själv?
När ska jag kunna gå på toaletten?
Ska jag hinna laga mat också?
Och äta? När då?
Hjäälp!

Det är konstigt. Känslan som jag så väl kommer ihåg från när Lilla A var nyfödd och maken skulle gå tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma hos oss i två veckor. Jag var näst intill panikslagen över att jag skulle lämnas ensam med vår lilla, lilla bebis hela dagarna.
Känslan då var väl ändå befogad. Även om det så klart gick bra.
Och trots att vi gått hemma tillsammans i över ett år nu, Lilla A och jag, så återkommer känslan varje gång som mönstret brutits för en tid. Efter semestern i somras likaväl som efter en vecka hos mormor och morfar.

Men så går det några timmar och så är den borta. Känslan.
Hemma igen. Och allt är som vanligt.

Barnfri natt

.
Vi skulle få en natt av ostörd sömn. Spjälsängen rullades in till mormor i går kväll och vi gick och la oss utan vår dotter.
Njöt en stund av att kunna ligga och prata (med lampan tänd!) och sa sedan godnatt.
Maken somnade nästan genast. Själv låg jag och blickade mot den tomma yta som spjälsängen lämnat efter sig. Saknade snusandet, rörelserna, andetagen. Men somnade till slut.

Vaknade strax före klockan sex. Var är spjälsängen? Just det ja. Smög upp för att se om hon vaknat än. Alla sov. Gick tillbaka in i rummet och somnade om.

Vid frukostbordet några timmar senare fick vi rapport om att natten hade gått bra och att Lilla A sovit så gott så.
Hon är helt klart redo att sova utan mamma och pappa.
Det är bara jag som behöver lite mer träning.

Alldeles nyss...

.
... i den kolsvarta kyliga kvällen.
Nakna fötter mötte blöta altanplankor.
Torra badhanddukar släpptes,
blottade frusen hud i baddräkter och badbyxor.
Sedan försiktigt ner i den uppvärmda poolen.
39 grader och bubbel. Mmm.

Lilla A och mobilen

.
Lilla A gillar mobiler. Eller hon älskar mobiler, det är inte att ta i att säga så. Och det ska vara äkta vara. Inga leksaksmobiler. Eller en prototyp av en riktig mobil, som fungerat som visningsex i affären.
Maken hade med sig en sådan när han kom ner i torsdags. Lilla A tog gåvan som ett hån. Det går att trycka på en knapp och då lyser telefonen, sedan händer inget mer. Ni hör ju själva, ett hån.

Och det tror jag, det. När hon vet vad hon kan göra om hon får äkta vara i sina händer. Hon kan till exempel
- ta bilder.
- spela in mystiska filmsnuttar.
- skicka dessa mystiska filmsnuttar till den fotograf som ligger överst i min kontaktlista (jag ber om ursäkt för detta, hoppas vi får komma tillbaka i mars i alla fall).
- radera kontakter (Göran, sorry, du finns inte längre hos mig.)
- lägga till kontakter. Jag har fått två nya vänner; . (ja, han heter tydligen så: punkt) och G.grattar med telefonnummer 37p7878781. Tyvärr har jag inte hunnit slå dem en signal än.