Dagens gåva

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Eller gårdagens, om man ska vara petig. Då var det dags för Lilla A:s första besök på Folktandvården. Om besöket hade varit ett läxförhör hade jag fått IG i betyg.

Tandsköterskan hade tusen frågor som hon ville ha svar på. Hon rättade inte efter varje fråga, så mina sanningar svävade i luften utan att jag visste om de föll henne i smaken eller inte.

"Hur går det med tandborstningen?"
"Ibland bra, ibland inte alls. Just nu vägrar hon öppna munnen."
"Vad gör du då?"
"Ibland är jag envis och försöker, ibland tar jag inte striden. Då kanske hon får hålla tandborsten själv, så att hon åtminstone har den i munnen lite."
"Hur håller du henne när du borstar?"
"Hon sitter i mitt knä."
"Har ni börjat med flour?"
"Nej, det har vi inte gjort."

Fel. Fel. Fel. Fel.

Måste alltid borsta, hur stängd munnen än är.
Ge henne inte tandborsten.
Lägg henne på skötbordet, då borstas tänderna bäst.
Börja med flour. Nu.

Hon har säkert rätt. Men två av fyra uppmaningar kräver våld för att lyckas.

Så kom den absoluta dödsstöten. Tandsköterskan skulle borsta Lilla A:s tänder. Plötsligt var munnen på vid gavel och tandborsten var ingen fiende utan världens bästa vän.
"Säger mamma att det är svårt att borsta dina tänder? Det var ju hur lätt som helst".

För att styrka mig ytterligare i mitt moderskap, gav hon mig ett avslutade tips. Ett råd på vägen, liksom.
"Det kan vara bra att låta henne hålla i någon leksak under tiden. Då avleder man henne lite."

Nämen, vad säger du?! Kan man avleda med leksaker?

Jag gick ut därifrån lite tillplattad men med en bestämd känsla av att det här kommer gå bra. Avleda, det ska jag testa. Absolut.