Och två steg tillbaka...

.
Olle låter sig inte motas så lätt.
Lilla A skrek i panik nästintill hyperventilation under nattningen och där satt jag utanför i soffan och försökte nagla mig fast för att inte gå in och lägga mig i.
Till slut kom hon själv utraglande, högröd i ansiktet och groggy i kroppen sprang hon mot mig. Och vad gör man då? Man ger med sig. Man säger "kom till mamma, lilla gumman. Ska vi gå och sova, du och jag?" Trots att man vet att man inte borde. Trots att man vet att det måste gå lika bra att sövas i pappas famn som i mammas.

Ett steg fram och två tillbaka.