Jag ljuger så bra

.
Ibland får jag för mig att jag tycker att det ska bli roligt att komma tillbaka till jobbet. Jag hör mig själv säga saker som att ”det ska bli så skönt att få göra någonting annat” och att jag ”kan sakna stimulansen”.

Men hörrni, det där är bara snack. Skitsnack, för att tala klarspråk.
Jag kan kosta på mig sånt eftersom det fortfarande är fem månader kvar innan jag verkligen ska tillbaka till jobbet. Jag kan tillåta mig att känna mig sofistikerad för en stund och låtsas att jag längtar tillbaka till karriären.
Men med kniven mot struphuvudet skulle jag erkänna att jag kan tänka mig att vara hemma alltid. Typ.
För í själva verket får jag smått panik när jag inser att när våren och sommaren kommer, ska jag inte tillbringa varje dag med Lilla A längre.
Jag blir gråtmild när jag tänker på hur det ska bli nästa höst, när Lilla A ska börja på dagis. Hur ska vi, med våra arbetstider, kunna ge henne den vardag vi vill? Tänk om hon blir det där barnet som alltid lämnas först och hämtas sist? Som sitter ensam kvar en fredagseftermiddag och bygger med lego när alla andra gått hem för att mysa med sin familj.

Så, snälla. Vad ni än gör, sätt ingen kniv mot mitt struphuvud. Låt mig ljuga, både för er och för mig själv, ett tag till.