Har jag just kommit hem från bb?

.
Då var man hemma igen efter en vecka nere i mörka småländska skogar.
Hemma efter en vecka av morgonpassningar, blöjbytshjälp och allmänt barnvakteri.

Hemma. Ensam. Och helt nollställd.
Hur sjutton tar man hand om ett barn, alldeles själv?
När ska jag kunna gå på toaletten?
Ska jag hinna laga mat också?
Och äta? När då?
Hjäälp!

Det är konstigt. Känslan som jag så väl kommer ihåg från när Lilla A var nyfödd och maken skulle gå tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma hos oss i två veckor. Jag var näst intill panikslagen över att jag skulle lämnas ensam med vår lilla, lilla bebis hela dagarna.
Känslan då var väl ändå befogad. Även om det så klart gick bra.
Och trots att vi gått hemma tillsammans i över ett år nu, Lilla A och jag, så återkommer känslan varje gång som mönstret brutits för en tid. Efter semestern i somras likaväl som efter en vecka hos mormor och morfar.

Men så går det några timmar och så är den borta. Känslan.
Hemma igen. Och allt är som vanligt.