Lördagsmorgon

.
Rummet är kolsvart när jag vaknar av gråten. Klockan är tjugo i sex och jag inser att jag sovit utan att vakna en enda gång under natten, vilket är en seger i sig. Morgonen är fortfarande alldeles för tidig men den är min, så jag skyndar mig mot spjälsängen innan maken hinner vakna.

Lyfter upp lillskruttan som signalerar trötthet när kroppen faller tungt i min famn. Fötterna är iskalla efter en natt med avsparkat täcke. Vi går tillbaka mot sängen och jag lägger ner henne på min arm, låter henne ligga rakt på mitt sprutonda trots att det gör ont. Allt för att bara få ligga kvar en stund till. Allt för att slippa gå upp när morgonen fortfarande är alldeles för tidig.

Hon somnar inte om och inte jag heller. Men vi ligger ändå där, stilla, trötta, blundar lite. Tinar kalla fötter och väntar in dagen.
Jag ser genom mörkret hur hon vaknar till mer och mer. När hennes fingrar börjar dra i min tröja och jag hör henne fnissa högt, inser jag att slaget är förlorat. Hennes dag är kommen och det spelar ingen roll att inte min är det. I det här slaget, ja i de flesta faktiskt, bestämmer hon.

Vi går upp och jag ser på klockan att jag lyckats köpa mig en timmes tid. Alltid något.