Drabbande insikt vid ett målarbord

.
"Barn är inte några målarböcker. Man kan inte färglägga dem med sina favoritfärger", säger Rahim Khan i Flyga drake (har ni inte läst den, gör det!).

Han har rätt.
Man kan inte heller få dem att färglägga ett papper med sina favoritfärger, eller ens med några färger alls.
Det blev jag varse i dag.

Vi tillbringade förmiddagen på öppna förskolan. Gjorde fotavtryck under gallskrik och tog sedan plats vid målarbordet. Väninnans son målade sin första teckning vid samma bord för några veckor sedan och konstverket hänger nu på hans sovrumsdörr.
Det var med den intentionen jag drog av Lilla A:s tunika och satte på henne ett förkläde, la ett tomt papper på bordet framför henne och räckte fram en pensel. Tårarna efter fotavtryckets trauma dröjde sig fortfarande kvar på kinderna när hon mycket motvilligt greppade tag i penseln. Så drog hon några drag och skakade sedan på huvudet. Jag erbjöd henne en ny färg men huvudet fortsatte bara att skaka. Så siktade hon in sig på en burk tuschpennor och jag tänkte "va sjutton, det måste ju inte vara vattenfärg" och räckte henne burken. Men se inte heller med pennorna skulle hon rita, hon skulle bara plocka ur dem i burken, lägga dem på papperet och eventuellt dra av en kork eller två.

Vi satt kvar en bra stund, till slut var vi ensamma kvar i rummet. Men inte heller lugnet och ron gav henne inspiration, hon skulle helt enkelt inte måla mer i dag.
- Hon kör den minimalistiska stilen, skämtade jag till förskolläraren som kom för att städa undan i rummet, men inom mig brände Rahim Khans visdomsord.

Jag som så gärna ville komma hem med en färgsprakande teckning att rama in och hänga över spjälsängen, har nu ett papper med några, låt oss kalla dem minimalistiska, penseldrag i nederkant, upphängt på kylskåpet.
Som en påminnelse om att barn är som de är, gör som de vill och att det är precis så det ska vara.



.