Rosa eller inte rosa - det är frågan

.
Uppmärksamma personer noterade att den nyinköpta mattan i myshörnan var rosa. Jag köpte den inte för att den var rosa. Jag köpte den för att det var den finaste jag hittade.
Märker ni att jag intar försvarsställning? Jag vet inte varför, men för varje rosa sak som jag köper till Lilla A så får jag ett styng av dåligt samvete. Jag går där i affären och ser mig vitt och brett omkring för att hitta en annan färg, vilken som helst, bara inte rosa. Jag känner mig så politiskt inkorrekt och jag ser hur hårdhudade feminister står där med sina pekpinnar och bannar mig för att jag fängslar min dotter i en cementerad könsroll, genom att ge henne en rosa potta, en rosa jacka och en rosa filt att gosa i.

Jag tycker att mina egna känslor är så märkliga. Jag leker med tanken att jag skulle haft en son. Och jag kan svära på att jag då inte skulle skämmas det minsta om lekmattan på hans rum var blå, om overallen han bar var blå och om pottan han skulle lära sig kissa på var blå. Jag ser inga feminister och inga pekpinnar när jag går där och fantiserar om min son och hans blåa tillvaro.

Varför gör jag inte det? Varför känner jag inte att jag fängslar min, förvisso påhittade, son i en cementerad könsroll?
Varför säger någon "skulle ni inte ha köpt en bil i stället?" när vi packar upp Lilla A:s grytor och vispar ur julklappshögen? Var det någon som sa "skulle ni inte ha köpt en docka i stället?" när grabbarna packade upp polisstationer och lyftkranar?
Varför anses det fult, skämmigt och lite förlegat att köpa typiskt tjejiga saker till sin lilla tjej? Varför ska tjejerna jämställas men inte killarna?

Oj, vad många varför. Dumma frågor, kanske någon tänker och blir en smula irriterad.
Men missförstå mig rätt. Alla Lilla A:s saker är inte rosa.
En del är lila också.