Lite mer mmmmm i livet

.

Hej stressmage

.
De två senaste kvällarna har varit lika med magont.

- Stressmagen är tillbaka, sa jag till maken i går kväll.
- Åh, det var längesen! svarade han med förtjusning.

Ja, det var verkligen längesen.
Sexton månader för att vara exakt.
Om fem veckor ska jag börja jobba igen.
Bara jag som anar ett samband?

The D word

.
Gordon Ramsay har The F word. Vi har The D word.
The D word är helt förbjudet att använda i vårt hem.

Häromdagen råkade maken försäga sig. Han var i köket, Lilla A var i vardagsrummet och han räknade nog inte med att hon skulle höra honom. Men det gjorde hon och for som ett skott genom hela lägenheten till köket.

I går kväll var det jag som trillade dit. Lilla A satt i sin barnstol och skulle just äta kvällsmat men blev mycket upprörd över mitt ordval och ville genast klättra ur.

Vad var det då vi sa?
Maken häromdagen: Jag diskar upp det här.
Jag i går kväll: Mamma ska bara diska din sked så att du kan äta.

Jajamen. Diska är The D word.

När allt blir pannkaka

.

.

.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.

.
.

.
Pannkaka 1 brände fast och ligger slängd i ett tomt mjölkpaket.
Pannkaka 2 gick att lossa men blev ändå svart som synden.
Pannkaka 3 rann ut över hela spisen när den skulle hällas upp.
Pannkaka 4 gick i tusen bitar när den skulle vändas.

Men smörgås är ju också gott.

Min arga älskling

.
Vi kör varannan-principen i dag; varannan kram, varannan slag. Eller ja, Lilla A vill säga, inte jag.

Hittade den här texten av Britt G Hallqvist i en sångbok vi har. Den beskriver vår dag ganska ordagrant.

"Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.

Och inte vet jag riktigt
vad du är ilsken för,
men det är bra du visar
att du kan ha humör!

Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga:
Nu får det vara nog!

Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag."

Föräldraskapet i ett nötskal

.
Antal gånger jag i dag använt orden:

- NEJ KASTA INTE MATEN I GOLVET SLUTA SKRIKA NU RÄCKER DET: Femtusentrehundratrettiosju

- Åh vad du är underbar, jag älskar dig: Femtusentrehundratrettioåtta

Ett litet pris

.
Åh, vad härligt med lite bloggpepp! Jag har fått en fin utmärkelse av Kajsa, en award med fina ord som gjorde det lite varmare i hjärtat en kall januaridag som denna. Awarden ska spridas vidare och så här går det till:

A: Kopiera awarden till er blogg!
B: Länka till personen som gett dig awarden!
C: Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
D: Välj 7 andra bloggar som du vill ge awarden till!
E: Länka till deras bloggar!
F: Lägg en kommentar i deras blogg att du gett dom denna award!





Sju (intressanta? Det avgör ni!) fakta:

1. Som tioåring hade jag en egen Beverly Hills-klubb med signerat medlemskort samt en hel bok med fakta om Jason Priestley (som spelade Brandon).

2. Jag kunde ha varit blind på ena ögat sedan jag tvingat en läkare att med pincett försöka dra ut en lins ur mitt öga eftersom jag inte själv lyckades. Han drog och drog men gav upp till slut. När jag kom hem låg linsen i handfatet.

3. Jag är egentligen ett år yngre. Vägde 1400 gram när jag föddes två månader för tidigt.

4. Jag kan inte äta den sista tuggan på hamburgaren. Oftast äter maken upp den eftersom han tycker att jag är tramsig. Och att hamburgare är gott.

5. Jag har knackat på hemma hos Lotta Engberg och bett om att få en autograf. Hon fick slita sig från köksbordet där hon satt i morgonrock och rensade svamp, för att öppna.

6. Jag är riktigt dålig på att rita och fuskade mig igenom högstadiets bildlektioner genom att lägga bilder ur kataloger och tidningar mot en fönsterruta och rita av.

7. Mitt ansikte har en fulsida och en snyggsida och jag ser alltid till att aldrig bli fotograferad från fulsidan.


Sju andra bloggare som jag skickar denna award vidare till - utan inbördes ordning:

1. Malin Wollin - för att din gravidblogg var den första blogg jag läste och sedan dess är jag fast.

2. Sofie - för att det är så mysigt att få ta del av ditt äventyr långt borta.

3. Sara Ask - för att jag till slut hittade bra matråd där ute i cyberspace.

4. Gabriella Norberg - för att dina varma, kloka ord fått mig att börja gråta mer än en gång.

5. Johanna Syrén - för att dina underbara bilder fortsätter att inspirera mig, även efter Tvillingbloggens slut.

6. Alex Schulman - inte för att du behöver en länkning för att få läsare men för att jag älskar att läsa dina pappafunderingar. Klart du ska ha en award!

7. Kajsa - okej, jag fattar att man inte ska skicka awarden tillbaka. Men din blogg gör mig så himla glad!

Batman - om Lilla A själv får välja

.
Vi har tillbringat dagen på mindre roligt vis: i ett röntgenrum på stadens sjukhus. En planerad undersökning av Lilla A:s mage, som krånglar titt som tätt.

På väg dit bestämde vi, maken och jag, att på hemvägen kompensera Lilla A med ett besök i leksaksaffären. Där skulle hon få välja vad hon ville, det hon lade vantarna på skulle vi köpa till henne. Utan kompromisser.

Men jag ska vara ärlig. Vi (eller mest jag) tvekade lite när hon lycklig strosade runt bland hyllorna med en Batman-boll i händerna.



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.


. .
Men - ett löfte är ett löfte och vad du vill betyder just vad du vill. Så med Batman-bollen med texten "face your fear" (stackarn, satte förmiddagens upplevelser så djupa spår) under armen lämnade vi affären.
Och med en pedagogisk Brio-clown. En kompromisslösning har väl ingen dött av.

Vänta på mig

.
Hon har tofsar i håret, en på vardera sida.
En fokuserad blick och en pusselbit i varje hand.

Jag tittar på henne och måste dra efter andan en stund.
Där sitter hon, min lilla tjej.
Hon lägger pussel. Med håret i tofsar.
Hon ser så stor ut. Nästan vuxen.
Tanken svindlar. Magen kniper.

Så reser hon sig från den mjuka kudden på golvet.
Tar pusselbitarna och stoppar in dem ugnen.
Bjuder mig att smaka. Jag slappnar av igen.
Fortfarande liten. Så klart.

Plötsligt händer det

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
Det var längesen jag läste en bok och jag lägger hela skulden för detta på min dotter. Om det är rättvist, vet jag inte, men sedan hon kom har varken tiden eller orken funnits. Någon gång gjorde jag ett försök att tända sänglampan och låta pocksidorna i en lånad roman vagga mig till sömns, men då protesterades det högljutt från spjälsängen borta i hörnet och vi fick sällskap i stora sängen resten av natten.

Det misstaget har jag inte vågat göra om, men de senaste morgnarna har det hänt något märkligt med mig. I förrgår var det min tur att ha sovmorgon men när maken och Lilla A gått upp kunde jag, trots den tidiga morgonen, inte somna om och i stället för att gå upp bestämde jag för att utnyttja min egna stund till att läsa.

I morse hände nästan samma sak. Min sovmorgon igen, men jag vaknar först av alla i familjen, tar min bok och tassar ut i vardagsrummet där jag kryper upp i soffan och öppnar min bok. Härligt.

I detta nu

.
I detta nu får jag tinitus på grund av de höga glädjetjuten som Lilla A avger där hon står på stolen intill diskbänken.

I detta nu får stolen hon står på och golvet den står på vattenskador på grund av allt det vatten hon systematiskt häller ut från ett decilitermått och en gryta.

I detta nu får jag hjärtattack på grund av att hon just försökte klättra upp i diskhon via handtaget på skåpsluckan.

I detta nu, en helt vanlig fredagseftermiddag.

Blivande skofetischist?

.
Skor är hårdvaluta hemma hos oss just nu. Stora som små, smutsiga som rena. Roligast är nog ändå pappans utslitna Fred Perry-dojor.




.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Hm, hur var det nu man gjorde för att få i foten?



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.

Sådär ja, bäst att hjälpa till med handen lite bara.



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Och så ska de knytas. Det blir så svårt att gå i dem annars.

Kul för kräkofoben

.
Jag tar i princip aldrig med mig en Metro hem när jag är ute och går.
Eller, vänta, rättelse. Jag tar aldrig med mig en Metro hem när jag är ute och går.
Men i dag, när jag gick förbi ett av alla de där ställen, tänkte jag "åh, jag kanske ska ta med mig en Metro hem i dag när jag är ute och går". Så tog jag en tidning och möttes av krigsrubriken:

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Precis vad en kräkofob som jag vill veta.

Men jag försöker att se positivt på saken. Va - ska bara en miljon få kräksjukan? Det var ju inte mycket. Inte mycket alls. Tänk på alla de åtta miljoner som inte ska få den. Chansen är ju betydligt större att bli en av dem. Så det så, Metro.

Varde uppkopplat

.
I två dagar har vi levt i internetskugga. Den där lilla grejen - internetet eller? - som man sticker in i datorn för att kunna surfa har gått av. Men nu har vi ersatt den där lilla grejen med en annan, större grej - dongen, säger maken att den heter - och nu funkar allt igen.
Lovely.

Jag - en tvurfare

.
Hemma igen och det är skönt. Hur mysigt och trevligt det än är att vara borta, så är det alltid något visst att öppna dörren till sitt eget, hur litet och instängt det än må vara i jämförelse.

En sak saknade jag där nere i skogarna; min dator. Inte för att det inte fanns någon sådan att tillgå, för det fanns det. Men den var stationär och inte bärbar. När jag kröp upp i tv-soffan om kvällarna, utan dator, kände jag mig halv. Fingrarna saknade tangenter att trycka på medan På Spåret, Skavlan och Damernas detektivbyrå fladdrade förbi på tv-skärmen.

Jag tänkte ändå inte så mycket på det, förrän jag läste om det nya fenomenet att tvurfa. Det är tydligen benämningen på att titta på tv och surfa samtidigt. Det är jag det, en tvurfare.

Så. Nu sitter jag uppkrupen i min egen tv-soffa. Idrottsgalan visas på SVT, jag hör Lars Lagerbäck berätta anekdoter från sin tränarkarriär, tittar upp på skärmen på väggen ett ögonblick och ser honom i sin klassiska träningsoverall-utstyrsel. Vänder sedan blicken mot skärmen i knäet igen och fortsätter skriva. Mmmm, jag älskar att tvurfa.

Tjuvlyssnat

.
Två föräldrar har varit på bio och sitter i bilen på väg hem. De ägnar en stund åt att analysera filmen (Snabba cash, som by the way var fantastisk. Ska ni bara se en film i år, se den!) men ganska snart övergår samtalet till att handla om den gemensamma dottern på femton månader.
Ett helt objektivt, nyanserat samtal.

Mamman: Såg du vad hon skakade på huvudet när jag frågade om hon ville gå ner från stolen, när hon stod och diskade?
Pappan: Ja, vad go hon är.
Mamman: Och då när jag berättade om den där nya grejen hon gör med fötterna, då hörde hon det och började göra så på en gång, stampa så där med fötterna.
Pappan: Ja, hon är verkligen smart.
Mamman: Ja, verkligen.
Pappan: Jag känner ingen annan ett och ett halvt-åring som är så intelligent.
Mamman: Men du känner kanske inte så många....
Pappan: Jag har väl träffat massor av småbarn genom åren!
Mamman: Jo, det är klart. Hon är nog ett A-barn trots allt.
Pappan: Det räcker inte. Ett AA-barn är hon!
Mamman: Nja, inte ett AA-barn va?
Pappan: Oj då, nej kanske inte. Ett A+ barn. Det är hon.

Välkommen - till Styckjunkargatan

.
Slösurfar på Hemnet och hittar en 20-talsvilla som med viss (= extreme home makeover) renovering kan bli rätt trevlig. Hemnet tillhandahåller numer också en tjänst som ska underlätta för husletare att hitta fler presumtiva objekt. Under fliken "liknande bostad" dyker andra adresser upp.

I det här fallet finns den liknande bostaden på Styckjunkargatan.

Styckjunkargatan.

Skulle Lilla A växa upp där? Nej tack, det låter som en plats där otrevliga saker kan hända.

I've got mail

.
Det har kommit ett mail till min Spam-inkorg. De flesta som hamnar där åker ju direkt till tippen. Men ibland händer det att mail kommer fel, som det från rara kusinen i Stockholm som systemet filtrerade bort. Och ibland händer det att man inte riktigt vet - farligt eller ofarligt? Sprängs datorn i tusen bitar om jag öppnar eller fortsätter livet som vanligt?

Det här ligger just nu oöppnat men dock oslängt i inkorgen:

Från: MICROSOFT EMAIL PROMOTION
Ämne: Congratulations: You have won

Won, what? Jag vill öppna. Men jag vågar inte.

Ack du arma i-landsproblem.

Har du barn? Säg inte det här! Tänk det inte ens!

.
Baserat på egna upplevelser finns det tre saker som en småbarnsförälder ska passa sig för att säga.

1) Det går så bra med maten nu. Nu verkar det som att det äntligen vänt.
Följd: nästa måltid går allt åt pipan igen och svackan är ett faktum.

2) Kan vi inte ha fredagsmys ikväll? Om du söver henne så åker jag och köper mat, så sitter vi i soffan och äter framför På Spåret.
Följd: ungen vägrar somna och skriker sig till att få sitta i knäet medan man med nöd och näppe lyckas få i sig hämtmat i soffan framför På Spåret.

3) Åh, hon har börjat sova så länge på morgnarna nu. Det är riktigt skönt!
Följd: nästa morgon vaknar hon 04.30 och tar två timmar på sig att somna om.

Slutsats: Små grytor av idag har inte bara öron. De har inbyggda sensorer som gör att de kan höra det som sägs även när de inte är det minsta närvarande. Sensorerna kan också läsa tankar - so don't even think it!

Om rätten att sätta tofsar i sin dotters hår

.
Vi var på 15-månaderskontroll på bvc i dag.

- Hur har ni det? frågade barnmorskan.
- Trotsigt, svarade jag, möjligtvis en aning uppgivet, eftersom jag haft en morgon med just det - trots - bakom mig. Det och gnäll.
- Fortfarande mycket egen vilja? frågade barnmorskan med gott minne.

Jo. Hon skulle kunna heta det, dottern min - Mycket Egen Vilja. I förnamn.

Senare under dagen glömde jag detta för ett ögonblick och försökte sätta upp två tofsar i hennes fina hår som blivit så långt. Det blev en jakt runt hela lägenheten, en kamp från rum till rum. En kamp som jag förlorade.

Jag vet. Det finns värre saker, betydligt värre saker, att oja sig över.

Men ändå. En mamma borde äga rätten att sätta tofsar i sin dotters hår.

You would think.

Detta humör...

.
På en stol intill diskbänken står Lilla A. Bland vispar, decilitermått, grytor och vatten och där har hon stått de senaste fyrtiofem minuterna.

Alldeles nyss behövde jag öppna skåpet under diskhon för att slänga lite skräp och började försiktigt flytta stolen i sidled.

Jag blev utskälld efter noter, har aldrig sett maken till raseri. I all sin ilska trillade hon dessutom ner från stolen varpå skriken förstås tilltog. Jag lyfte upp min lilla dotter för att trösta. Det gick några sekunder, sedan insåg jag att hon inte blivit varken rädd eller ledsen av att ramla ner i golvet - hon var helt enkelt bara fruktansvärt arg för att hon inte längre stod vid sin älskade diskbänk.

Så. Det var bara att skjuta intill stolen och lyfta upp henne igen.

Jag tror hon får stå kvar tills hon somnar.

Varmt i mammahjärtat

.
Vi sjunger Imse Vimse spindel. Lilla A brukar låta det regna mest hela tiden men i dag sätter hon varenda rörelse. Det är som att all världens glädje ryms i de djupblå ögonen när hon stolt tittar upp under luggen och låter spindeln klättra uppför tråden, regnet falla ner och spola spindeln bort, solen stiga upp och torka bort allt regn och till sist spindeln klättra upp igen.

Medveten om sin egen förträfflighet avslutar hon med att applådera sig själv.

Åh. Älskade unge.

Just nu

.
Maken nattar Lilla A och jag sitter och lyssnar på Teletubbiernas som säger att "snö kan vara väldigt halt". Jag vet inte varför, men det blir alltid så att jag sitter ensam kvar och tittar på de där konstiga figurerna. Lilla A tittar några minuter, sedan är hon vid spisen och rör i grytor och stoppar ankor och kossor i ugnen, och kvar sitter jag. Aldrig kommer jag mig för att stänga av heller, inte ens nu när jag så medvetet sitter och tänker på det. De är ju, trots allt, ganska söta; Tinky Winky, Dipsy, Laa-Laa och Po. Och fjärrkontrollen ligger så otroligt långt bort (= dagens i-landsproblem).

Hursomhaver.

Snart ska det dukas fram till tacokväll. Najs.
Var på sådan hos en kompis häromkvällen och blev till stor underhållning när jag förklarade att jag alltid lade på tillbehören i en viss ordning. Ni vet, sallad först, sedan köttfärs, ost, grönsaker och sist sås. Sådant trams var det ingen annan som hade för sig och blev stort hallabalo varje gång jag tog om - vill du ha sallad nu? eller majs? eller sås? Ha, ha, ha. Jag trodde att alla gjorde så när de åt tacos, men tydligen inte. Gott ska det bli i alla fall.

Är det dags?

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
När inte bara barren utan också pyntet ramlar ner av sig självt, är det dags att raska ut granen då?

Eller är det redan så mycket för sent att eländet lika gärna kan stå framme till nästa jul?

Femtonmånadersstatus

.
Namn: Lilla A.

Ålder: Femton månader i dag.

Roligast just nu: dansa till musik (helst Winnerbäcks "Solen i ögonen"), stå på en stol och hjälpa till med disken, röra i grytor, stoppa små saker i stora saker och sätta på lock, åka pulka, titta på Teletubbies.

Tråkigast: borsta tänderna, tvingas gå ner från stolen när disken är uppdiskad, klä på sig ytterkläder.

Mysigast: dra ludd från filtar och gosa med det mellan nappen och näsan.

Favoritord: Mammamammamammamammamamma, babbababbababbababbababba, ba, da, bodibodibodibodi, abadabada, gagag, miniminiminidaba.

Konst

.


.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
..

.
.
Japp, det är vad ni tror att det är. En tom, kletig tallrik som nyss rymt en portion havregrynsgröt med kanel och mjölk.

Något av det vackraste en mamma till ett barn som sällan äter, kan se.

Om blixtar, glas och stenar och sånt

.
Vi tog en tur till Mediamarkt i dag på förmiddagen för att spana på datorer och externa blixtar. På fotoavdelningen ville vi ha hjälp och bad om det, av vad vi förutsatte var en kunnig expedit. Men vi blev inte mycket klokare, fick inte svar på särskilt mycket trots att han tog hjälp av både datorn och kollegor.

"Jag har just kommit tillbaka från min pappaledighet", ursäktade han sig, lite besvärad av alla frågor.

Jag tyckte att det var dålig stil. Kunskap går väl inte förlorad bara för att man är hemma med sitt barn en liten tid.

Nej, inte en chans att jag köper en blixt av honom. Inte där över huvud taget.

Maken tyckte inte att jag skulle vara så hård.

Och när jag tänker efter har han kanske rätt.

Man ska ju inte kasta glas i stenhus.

Eller vänta - hur är det nu man säger?

Jag är ju journalist. Jag kan sånt här.

Hus i stenglas?

Nej men jag har ju faktiskt varit mammaledig i över ett år nu.

Vänta ett slag så ska jag kolla i Ordspråksboken.

Att känna sig motarbetad

.
Det nya året har börjat med stor idétorka på bloggfronten.

Vår dator gör inget för att hjälpa mig på traven.

Två gånger den senaste kvarten har den hastigt och lustigt proklamerat att den "drabbats av ett allvarligt fel...." Längre hinner jag inte läsa eftersom den utan förvarning startar om sig själv. De få tankar jag lyckats formulera i ord - POFF! Borta!

Så. Jag lägger ner och säger god natt i stället.

Och drömmer om att jag snart kanske får anledning att investera i en efterlängtad Mac.

Då kommer nog bloggkreativiteten tillbaka.

Det är jag säker på.

Att välja rätt

.
Efter den senaste tidens alla helger och högtider har vardagen åter tagit greppet om vår familj. Maken jobbar, Lilla A sover och jag... ja, vad gör jag?

Jag vet i alla fall en massa saker om jag borde göra. Röja upp mastodontdisken i köket, torka upp den utspillda och utsmetade kanelen på Lilla A:s brickbord (smart drag att ge henne en kryddburk att leka med under frukosten), dammsuga upp havregrynen från köksgolvet (ska den där trasiga påsen aldrig ta slut? alternativt ska jag aldrig lära mig att påsen är trasig?), börja laga mat....

Ja, jag borde faktiskt göra något av det där. Men så tänker jag på en sak som en vän och småbarnspappa sa för ett tag sedan: "Allt sånt gör man när de är vakna (han har två). När de sover sitter man i soffan och dricker kaffe. Annars orkar man inte."

Ja, jag gör nog så. Hämtar mig en kopp kaffe och avnjuter den framför intrigerna i Robinson-reprisen. God söndag på er!

Nyårsångest

.
Ett år har passerat, ett nytt har kommit.

2009 blev 2010 och plötsligt kom så många saker så mycket närmre.

I år ska jag börja jobba igen.

I år ska jag inte längre tillbringa varje dag med den dotter som jag ägnat nästan varje stund åt året som gått.

I år ska den dottern börja på förskola.

2010.

Hur ska det gå?