Sanningen om Rocky Road

.
För ett par år sedan tittade jag på Leilas jul på tv. Hon gjorde Rocky Road och det verkade himmelskt gott.
Jag skrev ut receptet på nätet och gjorde en egen sats. Den blev uppskattad, det blev den, men om jag ska vara riktigt ärlig så tyckte jag inte själv att det var särskilt gott. Pistagenötter smakar ju inte så värst bra och blandningen mörk choklad, dumle och marshmallows blir mycket för mycket för mycket för mycket. Helt enkelt.

Två år senare har jag förstås glömt bort det här. Jag minns bara lovorden och dum som jag är tror jag på Leila när hon i receptet beskriver Rocky Road som världens godaste godis.
Så finner jag mig själv stå där och smälta 70-procentig mörk choklad, hälla i pistagenötter, jordnötter, dumlekolor, marshmallows och blanda runt och hälla upp i form. Just det ja, nu minns jag. Det var omöjligt att få marshmallowsen att inte flyta upp ovanför chokladen. Ja, ja, strunt i det och skjuts in i kylen. Stelna, stelna och sedan skära i bitar. Just det ja, det var ett mission impossible att få upp eländet helt och fint ur formen, dumlen suger sig fast i formen och man får klippa till bitarna så att de ser ätbara ut. Kan ju passa på att smaka lite då, nej usch, det smakar verkligen inte gott. För mycket av det goda som blir alldeles på tok för mycket.

Hur som helst. Nu står det en burk med Rocky Road i vårt skafferi. Jag kommer inte att äta en endaste bit, det försäkrar jag. Men det finns det säkert andra som kommer.

För övrigt finns det just nu så mycket godis innanför våra fyra väggar att jag mår illa av blotta tanken.
Det kan förstås också vara av smakbitarna från Leilas Rocky Road.