Man kan inte hinna allt

.
Fem saker jag inte gjort de senaste två dagarna:

1. Sovit.
2. Sålt min unge trots att hon bjudit på ytterligare två nätter av vakenhet.
3. Fixat julkorten som alldeles för snart måste skickas iväg för att komma fram före jul.
4. Dammsugit sovrummet som inte hanns med i fredags.
5. Bloggat.

Ändå har jag haft förvånansvärt fullt upp.

Jodå...

.
... nu är det adventsmysigt här i vår lya. Det gick. Men det tog tid. Att städa och pynta tillsammans med en ettåring är inte särskilt tidsekonomiskt. Dels för att man får ta bus- och lekpauser titt som tätt, dels för att man är två som fixar - på olika sätt.
Medan jag har plockat fram stakar, stjärnor och blommor, diskat, städat toan och dammsugit har hon röjt ut allt som jag just plockat undan, ätit stearin, rivit sönder två toarullar i småbitar, stoppat stenar i munnen och kissat på golvet.

Ljuva adventstid.

Adventsfix

.
Vi har gått och åkt buss över halva stan i dag, Lilla A och jag. Till billigaste och bästa blomsteraffären för att köpa fina julblommor, till dyraste blomsteraffären i stan för att komplettera med det som inte fanns i den första och till Åhléns för att köpa tyg till ny julgardin i köket. Tänk att något som ska vara så fridfullt, alltid blir så jobbigt och stressigt.

Nu befinner vi oss hemma, mitt i ett kaos av kartonger, påsar med mossa och pynt av alla dess slag. Planen är att det ska vara adventsmysigt här innan kvällens slut. Det är min plan, vill säga.

- Snart ska mamma och du sätta upp adventsljusstakar, sa jag till Lilla A när vi åt lunch.
Hon bara skrattade, ett mörkt skratt långt ner från halsen. Man skulle kunna kalla det ett hånskratt. Ett annat sätt att säga "trodde du ja, mamma".

Vi får väl se hur det går.

När ungar kostar gratis

.
I natt var Lilla A gratis. Mellan klockan två och halv fem hade jag skänkt henne till bäst behövande om någon bara frågat.
Under de här två och en halv nattliga timmarna gjorde hon allt förutom att sova. Hon gick efter en särskild turordning:
1) skrika skiten ur både sig själv, oss och alla våra grannar.
2) dra och nypa mamma i ansiktet.
3) klättra över sina föräldrars halvsovande kroppar.
4) spotta ut nappen och kackla som en yr höna.
5) återigen skrika skiten ur hela huset.

Då var hon gratis. Sedan somnade hon äntligen och priset gick upp till obetalbart igen. När hon vaknade två timmar senare, ja då var hon kanske inte gratis, men åtminstone på rea.
Nu är hon ute och går med sin pappa. Svindyr är hon nu, så spekulanter göre sig icke besvär.

Liten bebis och stort barn

.
I dag har vi hälsat på bebisen. Jag har aldrig sett någon så liten, inte en chans att Lilla A varit så liten. Så små fingrar, sådana pyttesmå fötter, en så liten kropp utan styrsel som bara ligger där i famnen och mår gott. Så otroligt söt.

Det blev så väldigt uppenbart att Lilla A inte är vår lilla bebis länge. Hon, som ändå är så liten, såg ut som en jätte bredvid sin nya kusin och vi fick säga "klappa fint" och "akta ögonen" till henne.
Att hon vuxit ur bebiskostymen och blivit ett riktigt litet barn, blev också uppenbart när hon försvann för en stund och vi hittade henne i sovrummet, dit hon gått och stängt om sig. Tröjan var blöt och på golvet låg en mörkröd pöl. På nattygsbordet hade hon lyckats ställa tillbaka det saftglas som hon med all sannolikhet tagit sig en klunk ur.

Bebisar ligger i famnen och mår gott.
Barn stänger dörren om sig och gör hyss.

Jag ljuger så bra

.
Ibland får jag för mig att jag tycker att det ska bli roligt att komma tillbaka till jobbet. Jag hör mig själv säga saker som att ”det ska bli så skönt att få göra någonting annat” och att jag ”kan sakna stimulansen”.

Men hörrni, det där är bara snack. Skitsnack, för att tala klarspråk.
Jag kan kosta på mig sånt eftersom det fortfarande är fem månader kvar innan jag verkligen ska tillbaka till jobbet. Jag kan tillåta mig att känna mig sofistikerad för en stund och låtsas att jag längtar tillbaka till karriären.
Men med kniven mot struphuvudet skulle jag erkänna att jag kan tänka mig att vara hemma alltid. Typ.
För í själva verket får jag smått panik när jag inser att när våren och sommaren kommer, ska jag inte tillbringa varje dag med Lilla A längre.
Jag blir gråtmild när jag tänker på hur det ska bli nästa höst, när Lilla A ska börja på dagis. Hur ska vi, med våra arbetstider, kunna ge henne den vardag vi vill? Tänk om hon blir det där barnet som alltid lämnas först och hämtas sist? Som sitter ensam kvar en fredagseftermiddag och bygger med lego när alla andra gått hem för att mysa med sin familj.

Så, snälla. Vad ni än gör, sätt ingen kniv mot mitt struphuvud. Låt mig ljuga, både för er och för mig själv, ett tag till.

Gulligt babbel

.
Egentligen är jag rätt arg just nu. Eller arg och arg. Frustrerad, kanske. Kvällens nattning blev en segdragen kamp och då blir man lite... ja, frustrerad.

Men i stället för att haka upp mig på det, tänkte jag skriva något i gulligare ton.
Det är så mysigt nu för tiden. Lilla A har utvecklat ett helt eget språk och hon babblar och babblar och babblar. Konstant. Förutom ma-ma och ba-ba är det förvisso helt obegripligt, men ack så gulligt.
Och det är inte bara det att det kommer en massa babbel ur den lilla munnen, det syns på henne att hon själv vet precis vad hon säger. Man ser det särskilt när hon tittar på en som om man vore den största idioten jorden skådat som inte kan ge ett ordentligt svar.

Hon har också börjat svara på frågor. Det nekande svaret - i form av ett ordentligt huvudskak - har hon kunnat ett tag och gjort till en retsam lek.
"Får mamma en kram?"
Skak på huvudet.
"Ska vi byta din blöja?"
Skak på huvudet.

Men nu händer det att man då och då också får ett jakande svar.
"Vet du att mamma älskar dig?", frågade jag i dag.
"Uhm" svarade hon och nickade.

Vad är en kämpig nattning mot en sådan konversation?
Ingenting.

Dagar hit och dagar dit

.




.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Alltså. Det här med dagar. Varför känns det så mycket mer syndigt att duka fram det här på en söndag än på en fredag? Vad är skillnaden? Det är ju en helt obefogad känsla. I alla fall när man inte hade det så här på fredagen.
Ja, ja. Strunt samma. Godsakerna ska avnjutas och det till dvd:n från Henrik Schyfferts succéföreställning "The 90´s - ett försvarstal".

Att vara i form

.
Hur man vet att man sovit en hel natt utan att bli störd samt att man är fri från alla influensasymptom:

Man har en dotter som gnäller i sin stol och som alldeles strax ska serveras lunch, när man tappar hela lådan med microvärmd fiskgratäng i golvet, så att det även kommer skållhet sås på ens ben och fötter

MEN

man får inte ett raseriutbrott alternativt en gråtattack över sin egen klumpighet

UTAN

man säger "det är bara att skratta åt skiten" och "rädda det som räddas kan" medan man skyfflar upp middagen från golvet.

Lördagsmorgon

.
Rummet är kolsvart när jag vaknar av gråten. Klockan är tjugo i sex och jag inser att jag sovit utan att vakna en enda gång under natten, vilket är en seger i sig. Morgonen är fortfarande alldeles för tidig men den är min, så jag skyndar mig mot spjälsängen innan maken hinner vakna.

Lyfter upp lillskruttan som signalerar trötthet när kroppen faller tungt i min famn. Fötterna är iskalla efter en natt med avsparkat täcke. Vi går tillbaka mot sängen och jag lägger ner henne på min arm, låter henne ligga rakt på mitt sprutonda trots att det gör ont. Allt för att bara få ligga kvar en stund till. Allt för att slippa gå upp när morgonen fortfarande är alldeles för tidig.

Hon somnar inte om och inte jag heller. Men vi ligger ändå där, stilla, trötta, blundar lite. Tinar kalla fötter och väntar in dagen.
Jag ser genom mörkret hur hon vaknar till mer och mer. När hennes fingrar börjar dra i min tröja och jag hör henne fnissa högt, inser jag att slaget är förlorat. Hennes dag är kommen och det spelar ingen roll att inte min är det. I det här slaget, ja i de flesta faktiskt, bestämmer hon.

Vi går upp och jag ser på klockan att jag lyckats köpa mig en timmes tid. Alltid något.

Ont i magen-vackert

.
Idol är slut och de har sjungit så bra allihop. Men när vi slår över till Skavlan är det inget av deras framträdanden som dröjer sig kvar. Det är Melissa Horns med låten "Lät du henne komma närmre" från Gokväll tidigare i kväll (det är faktiskt inget pensionärsprogram, det säger min mamma).

Hon sjunger så vackert, spelar så innerligt och texten är så poetisk. Så där vacker så att det gör ont i magen. Och tänk vad lite magont kan vara skönt ibland.
Lyssna HÄR. (38.25 minuter in i inslaget)

Polisen begär ordet

.
Maken kommer hem från jobbet. Jag tar fram datorn samtidigt som jag slötittar på Idol, han lägger sig i soffan jämte och konstaterar:

- Du har inte bloggat i dag.
- Nej.
- Vill du att jag ska göra det åt dig? Ett litet gästinlägg?
- Vad skulle du skriva då?
- Hej, hej, polisen här.

Så. Here it comes. Makens första blogginlägg. And it goes like this:

Hej, hej, polisen här.

Lillan kom till världen

.
Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om alla biverkningar det där lilla sticket i armen orsakat mig sedan i tisdags natt. Om att jag inte bara fått de "mycket vanliga" och "vanliga" biverkningarna utan också kunnat checka av sju de "mindre vanliga", de som inträffar vid mellan 1 av 1000 och 1 av 100 vaccineringar.

Men hörrni, jag struntar i det. För vet ni vad? Jag fick just veta att jag har blivit moster! Till en liten flicka! Och då känns allt annat plötsligt väldigt futtigt.

Aj, min arm

.
Jag gillar symmetri. Jag är nästan besatt av det. Om jag råkar bita mig i vänster kind, måste jag bita mig i den högra också. Så att det blir jämnt.
Om jag kliar mig på ena sidan av ryggen, måste jag klia på den andra också.
Om jag slår i höger stortå i tröskeln, måste jag slå i vänster stortå också.
Och när jag sover, sover jag på sidan. Och då måste jag växla mellan höger och vänster sida. Så att det blir jämnt.

Därför har jag sovit otroligt dåligt i natt. För vaccinationssprutan efterlämnade en mycket öm högerarm och att ligga på den i går kväll var inte att tänka på. Så där låg jag som fastkedjad på vänster sida och obekvämheten pulserade i hela kroppen. Måste vända på mig, måste vända på mig. Aj, aj, aj. Går inte. Vänd tillbaka. Till obekvämheten.

Därför är jag trött i dag.
Armen gör fortfarande ont men smärtan är liksom mer hanterbar dagtid. När jag inte behöver välja sida att ligga på.

Kaos. Fullständigt kaos

.
Tjugo i sex gick vi. Tjugo i nio kom vi hem. Alla med varsin besprutad kroppsdel. Men det gick inte utan möda och stort besvär.

Vi tog sällskap med två kompispar med barn i samma ålder som Lilla A. Vi kom fram till den skollokal dit vi kallats och möttes av en kö så lång att den inte går att beskriva med ord. Ganska snart drog vi slutsatsen att det inte var någon idé att sälla sig till kön, för eller senare skulle vi få vända hem utan spruta.

Vi suckade och pustade och gnällde och beklagade oss över att det inte finns en särskild barnkö. Och tittade lite surt på mannen framför oss, som helt uppenbarligen var en bra bit över trettio och därmed i lagens namn skulle vänta ett par veckor på sin tur.

Sedan gick vi därifrån. Men en i gänget hade på känn att kön skulle vara kortare på en annan skola i närheten. Vi överlade en kort sekund med våra samveten och bestämde oss för att göra en fuling.

Och hon hade rätt. Kön var mycket kortare. Nästan obefintlig i jämförelse.
Det viskades om att det här också fanns en egen kö för barnfamiljer och vi lyckades hitta den. Men den visade sig vara längre än den vanliga och minuterna och timmarna gick.
När vuxenkön, långt efter att ordinarie vaccinationstid löpt ut, tog slut skulle en vuxen i varje barnfamilj gå över dit för att snabba på takten. Maken och fler med honom bytte kö. De fick sina armar tvättade och stod redo, men då var det plötsligt någon som sa att vaccinet var slut. Hoppsan då.

Kaos utbröt och folk bokstavligen skrek ut sin ilska och frustration. Stackars övertidsarbetande sjuksköterskor stod i skottgluggen.

Någon räknade alla barn som var kvar och konstaterade att barndoserna skulle räcka. Vi vuxna fick en siffra på vår registreringslapp som skulle ge oss rätt att tränga oss före i kön i morgon. Jo tjena.

Men så plötsligt, som en skänk från ovan, var det någon som begärde ordet och berättade att det fanns överblivna doser i en annan del av stan och att en ängel (iklädd sjuksköterskekläder) var på väg dit för att hämta. Alla som var kvar skulle få vaccin i kväll.

Så. Slutet gott, allting gott.
Vi blev vaccinerade allihop.
Och vi hann hem till Desperate Housewives.
Som börjar nu.
Hasta la vista.

Bye bye svinis

.
Om en timme ska hela familjen gå och bli vaccinerad mot svinisen. Det ska bli skönt. Inte själva vaccinationen alltså. Men att kunna säga hasta la vista svinis. Fast jag kommer nog snarare att säga aj. Och Lilla A lär skrika som en stucken.... just det, gris. Usch.

I ständig förändring

.
Tänk vad det svänger snabbt för en ettåring. Det som var gott i förrgår, var äckligt i går. Det som var roligt i går, är tråkigt i dag.
I dag ser jag inte mycket av min dotter. Dagens nya är nämligen att gömma sig under eller bakom vad som finns till hands. En fåtölj, en filt, en tröja. Om ingen (det vill säga jag) ser, drar man (det vill säga Lilla A) uppmärksamheten till sig genom att skratta till av förtjusning där man står helt täckt under en filt, eller där man sitter och trycker bakom en möbel.
Då ser, förstås, mamma och då skrattar, förstås, mamma också. Helkul.
Undrar vad vi ska leka i morgon.

Svinigt julstök

.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
Möttes av en massaker på hallgolvet i går kväll. Frågan var om det var svininfluensan eller Lilla A som slagit till?


.
.
.
.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
I dag fick jag svaret. Det visade sig att Lilla A redan börjat förbereda årets julskinka.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
Provsmakningen är också avklarad. Med berömd godkänd, blev betyget.

Fridfull jul?

.
Har ni hört talas om mamman som skulle ta julkort på sin dotter, ett sånt där fridfullt ni vet, med önskan om en god helg, fast det hela slutade med att dottern föll handlöst från stolen rakt ner i golvet?

Inte?

Då ska jag berätta om henne.

Innan hon fick barn var hon av den uppfattningen att när hon väl fick barn, skulle hon minsann aldrig skulle klä ut dem till tomtar, stjärngossar eller julgrisar när det var dags att skicka julkort. Nej då, hon skulle helt sonika välja ut ett helt vanligt, alldeles alldagligt kort och skicka ut till närmsta släkt och vänner. Allt annat är ju bara trams.

Men så hände det sig att hon blev mamma för ett drygt år sedan. Och så i höstas åkte hon till Ullared och snubblade över en sockersöt pepparkaksgumma-dräkt. Med sjalett och allt. Hon köpte den.

Och i går tog hon fram den. Ja, redan i förrgår gjorde hon faktiskt ett försök. Två sura knäpp med kameran hann det bli innan sjaletten åkte av i rasande fart. Gång på gång. På gång.
I går hade mamman begärt assistans. Fastern kom över för att fungera som avledande manöver under fotosessionen.
Platsen var utvald, ljuset utmätt, fina pinnstolen ditsatt.
Men det gick utför ganska direkt.
Dottern hade gott minne och kom ihåg den roliga leken från i går och sjaletten drogs av.
Fastern satte på den igen, mamman knäppte och knäppte med kameran och röt ett menalt unge under tiden. Lite till, bara lite till, kom igen nu.

Och då, plötsligt, pang ner i golvet från den fina pinnstolen. Platt fall med ansiktet neråt. Gallskrik.
Fridfull jul, absolut.

När dottern var tröstad (nu var hon ingen unge längre) kollade mamman igenom korten som hunnits tas. Inte tipptopp tyvärr.

Här skulle man kunna tro att mamman, med sin forna övertygelse i botten, skulle ge upp tanken om att regissera att julkort med en ettåring i huvudrollen och ta en av de hundratusentals bilder som redan finns.
Men icke.
En ny fotosession är inbokad på onsdag, när maken är ledig. Dagen efter att de alla tre vaccinerats mot svininfluensan.
Det kan inte bli annat än succé.

Pest eller kolera

.
Vilket är värst? Att vakna av ett gnälligt skrik och tro att det är mitt i natten, eller att vakna av ett gnälligt skrik, tro att det är mitt i natten men sedan se att klockan är kvart i sex och att det därmed är dags att gå upp.

För tretton månader sedan var kvart i sex mitt i natten för oss.
Tänk vad livet förändras.

Pappa-dotter-mys

.
Har ni en dålig dag och behöver muntras upp?
Eller bara lust att le så där mysigt en stund?
Lyssna på det här!
(Och se förbi det faktum att det är mörkt. Och filmat på tvären. Filmen är ändå till för att höras, inte ses.)

I affären

.
Det var ju Fars dag häromdagen. Maken fick en skjorta, en mycket omsorgsfullt inhandlad sådan. Men den passade inte. I dag tog vi oss till den aktuella butikskedjan för att göra ett byte.
Till saken hör att maken ofta klagar över att han inget har att ta på sig, men att han när tillfälle till shopping väl ges, helst gömmer sig i en provhytt. Utan något att prova. Eller åtminstone så lite som möjligt.
Den här gången lyckades vi ändå plocka på oss både ett och två par byxor samt ett par skjortor innan det var dags för hytten.

Sedan gäller det att vara med, för det går i rasande fart. På med byxa nummer ett, satt sådär, av igen. På med nästa, nej inte bra, av igen. På med tråkrutig skjorta, åh den var snygg, av med den. På med skitsnygg skjorta, hua den vill jag inte ha, av igen fast den bara kommit halvvägs på. Klar. Inget snurrande, inget vridande och vändande, inget funderande.

"Ska du ha något av det?"
"Jeansen, kanske. Fast jag vet inte om de är sköna att gå i."
"Ta på dem igen och gå omkring lite då"
"Nej."
"Skjortorna då?"
"Den beiga. Men den tyckte inte du om, eller hur?"
"Nej, faktiskt inte. Men ta den om du vill."

Det här gör vi inte om på länge, konstaterar vi när han till slut bestämt sig för jeansen och den snygga skjortan. (Yes!)

Men han är inte tacksam. Han är sur.
Jag försöker reda ut varför när vi kommer ut ur affären.

"Det jag tycker är fint tycker ju du alltid är fult. Om du inte hade varit med hade jag köpt den andra skjortan."
"Men jag sa ju att du skulle köpa den om du ville ha den."
"Ah men, det är väl inte kul att ha en skjorta som jag vet att du tycker är ful."
"Men jag tycker väl inte att det är kul att du köper en skjorta som du tycker är ful."
"Jag tycker inte att den är ful. Passformen var mycket bättre på den än på den andra."

Vid makens första statement hade vi hunnit ett hundratal meter från affären, vi befann oss utanför ett café.
Vid tiden för hans sista stod vi vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe.
Mellan caféet och övergångsstället är det cirka tio meter. Det tar inte många sekunder att gå.
Under denna i stort sett obefintliga tidsrymd hinner han göra helt om.

"Så med andra ord var det bra att jag var med, så att du köpte en skjorta som satt bra i stället för en som inte satt bra?"
"Ja."
"Då behöver du ju inte vara sur?"
"Nej."

Och så finns det de som säger att kvinnor är svåra att förstå sig på.

Just nu...

.
... ligger Lilla A och sover i vagninsatsen i hallen.
Själv sitter jag med en macka och en kopp kaffe framför Malou von Sivers "Efter tio". Är inte det vardagslyx, så säg.

Dagens gåva

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Eller gårdagens, om man ska vara petig. Då var det dags för Lilla A:s första besök på Folktandvården. Om besöket hade varit ett läxförhör hade jag fått IG i betyg.

Tandsköterskan hade tusen frågor som hon ville ha svar på. Hon rättade inte efter varje fråga, så mina sanningar svävade i luften utan att jag visste om de föll henne i smaken eller inte.

"Hur går det med tandborstningen?"
"Ibland bra, ibland inte alls. Just nu vägrar hon öppna munnen."
"Vad gör du då?"
"Ibland är jag envis och försöker, ibland tar jag inte striden. Då kanske hon får hålla tandborsten själv, så att hon åtminstone har den i munnen lite."
"Hur håller du henne när du borstar?"
"Hon sitter i mitt knä."
"Har ni börjat med flour?"
"Nej, det har vi inte gjort."

Fel. Fel. Fel. Fel.

Måste alltid borsta, hur stängd munnen än är.
Ge henne inte tandborsten.
Lägg henne på skötbordet, då borstas tänderna bäst.
Börja med flour. Nu.

Hon har säkert rätt. Men två av fyra uppmaningar kräver våld för att lyckas.

Så kom den absoluta dödsstöten. Tandsköterskan skulle borsta Lilla A:s tänder. Plötsligt var munnen på vid gavel och tandborsten var ingen fiende utan världens bästa vän.
"Säger mamma att det är svårt att borsta dina tänder? Det var ju hur lätt som helst".

För att styrka mig ytterligare i mitt moderskap, gav hon mig ett avslutade tips. Ett råd på vägen, liksom.
"Det kan vara bra att låta henne hålla i någon leksak under tiden. Då avleder man henne lite."

Nämen, vad säger du?! Kan man avleda med leksaker?

Jag gick ut därifrån lite tillplattad men med en bestämd känsla av att det här kommer gå bra. Avleda, det ska jag testa. Absolut.

Har jag just kommit hem från bb?

.
Då var man hemma igen efter en vecka nere i mörka småländska skogar.
Hemma efter en vecka av morgonpassningar, blöjbytshjälp och allmänt barnvakteri.

Hemma. Ensam. Och helt nollställd.
Hur sjutton tar man hand om ett barn, alldeles själv?
När ska jag kunna gå på toaletten?
Ska jag hinna laga mat också?
Och äta? När då?
Hjäälp!

Det är konstigt. Känslan som jag så väl kommer ihåg från när Lilla A var nyfödd och maken skulle gå tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma hos oss i två veckor. Jag var näst intill panikslagen över att jag skulle lämnas ensam med vår lilla, lilla bebis hela dagarna.
Känslan då var väl ändå befogad. Även om det så klart gick bra.
Och trots att vi gått hemma tillsammans i över ett år nu, Lilla A och jag, så återkommer känslan varje gång som mönstret brutits för en tid. Efter semestern i somras likaväl som efter en vecka hos mormor och morfar.

Men så går det några timmar och så är den borta. Känslan.
Hemma igen. Och allt är som vanligt.

Barnfri natt

.
Vi skulle få en natt av ostörd sömn. Spjälsängen rullades in till mormor i går kväll och vi gick och la oss utan vår dotter.
Njöt en stund av att kunna ligga och prata (med lampan tänd!) och sa sedan godnatt.
Maken somnade nästan genast. Själv låg jag och blickade mot den tomma yta som spjälsängen lämnat efter sig. Saknade snusandet, rörelserna, andetagen. Men somnade till slut.

Vaknade strax före klockan sex. Var är spjälsängen? Just det ja. Smög upp för att se om hon vaknat än. Alla sov. Gick tillbaka in i rummet och somnade om.

Vid frukostbordet några timmar senare fick vi rapport om att natten hade gått bra och att Lilla A sovit så gott så.
Hon är helt klart redo att sova utan mamma och pappa.
Det är bara jag som behöver lite mer träning.

Alldeles nyss...

.
... i den kolsvarta kyliga kvällen.
Nakna fötter mötte blöta altanplankor.
Torra badhanddukar släpptes,
blottade frusen hud i baddräkter och badbyxor.
Sedan försiktigt ner i den uppvärmda poolen.
39 grader och bubbel. Mmm.

Lilla A och mobilen

.
Lilla A gillar mobiler. Eller hon älskar mobiler, det är inte att ta i att säga så. Och det ska vara äkta vara. Inga leksaksmobiler. Eller en prototyp av en riktig mobil, som fungerat som visningsex i affären.
Maken hade med sig en sådan när han kom ner i torsdags. Lilla A tog gåvan som ett hån. Det går att trycka på en knapp och då lyser telefonen, sedan händer inget mer. Ni hör ju själva, ett hån.

Och det tror jag, det. När hon vet vad hon kan göra om hon får äkta vara i sina händer. Hon kan till exempel
- ta bilder.
- spela in mystiska filmsnuttar.
- skicka dessa mystiska filmsnuttar till den fotograf som ligger överst i min kontaktlista (jag ber om ursäkt för detta, hoppas vi får komma tillbaka i mars i alla fall).
- radera kontakter (Göran, sorry, du finns inte längre hos mig.)
- lägga till kontakter. Jag har fått två nya vänner; . (ja, han heter tydligen så: punkt) och G.grattar med telefonnummer 37p7878781. Tyvärr har jag inte hunnit slå dem en signal än.

När kameran ljuger

.
Mörker, regn och kyla. Usch, vilken dag.
Ändå vågade vi oss ut en liten stund nu på eftermiddagen. Kameran fick hänga med och tanken var att det skulle bli några fina höstbilder på Lilla A ute i trädgården.
Men hon var inte alls på humör, så i stället riktades fokus mot regndroppsfyllda löv, färgsprängda rönnbär och övervintrade blommor.
Visste man inte bättre, skulle man kunna tro att var en riktigt vacker eftermiddag.

.

Onominerad, men jag gågglar ändå

.
Det är dags för Lilla A:s kvällsgröt och jag frågar mormor om hon kan tänka sig att ge den.
- Ska du upp och gåggla? replikerar hon med en röst som ljuder av självsäkerhet.

Jag orkar inte rätta. Orkar inte säga att det heter googla och inte gåggla. Och att jag varken ska googla eller gåggla, utan blogga.

Väl vid datorn dristar jag mig först till att gå ut på mama.nu och kolla in de fem finalisterna i mamma-blogg-tävlingen, som utsetts idag. Ingen Lilla A, inga morsa, ingen polis. Nähä.
Tänker först att då skiter jag väl i det här gågglandet då, men så ändrar jag mig. Det är ju ändå kul. Att gåggla, menar jag.

I kväll ska jag hämta maken vid busstationen. Det ska också bli kul.

Titta, vad fin

..



Här skulle jag kunna dra en lögn och basunera ut att jag utsetts till
"Årets mammabloggare 2009".
Men om sanningen ska fram så är jag bara anmäld och loggan kom på mailen och ska visa att jag deltar i tävlingen och inget annat.

Lite pretantiöst bara det, kan tyckas, med tanke på att jag bara bloggat sedan augusti. But you can't blame a girl for trying.

Och även när vinnaren utsetts, och det inte är jag, kommer jag ha kvar loggan ändå. Bara för att den är så himla fin. Och för att jag åtminstone kan ljuga lite för mig själv.

Till Kalmar

.
På dagens schema står en shoppingtur till Kalmar.
Eller åtminstone en tur.
Till staden där en av mina favoritbloggare bor. Läs henne gärna - HÄR.

Ibland suger det att spela Alfapet

.

.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

Behöver jag säga att jag förlorade?

Please don't call the cop...

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
... det är bara mormors hemkokta lingonsylt. Mums!

Sömntutan

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.




.
.
Någon: Nej men åh, vilken fin pyjamas som hänger där.
Pyjamasen: Åh, tack så mycket. *Fniss*
Någon: Vad skrattar du åt?
Pyjamasen: Du skulle se min baksida.
Någon: Jaså?
Pyjamasen: Ja, titta vad det står. *Fniss*.
.
..


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Någon: Sömntuta?
Pyjamasen: *Gapskratt*.
Någon: Vad är det som är så roligt med det då?
Pyjamasen: Ja, alltså, hon som brukar ha mig på sig, öh, vad är det hon heter nu igen...
Någon: Lilla A?
Pyjamasen: Ja, just det ja. Jag fattar inte vad hennes morsa tänkte på när hon köpte mig.
Någon: Hurså?
Pyjamasen: Lilla A är ju allt annat än en sömntuta. I morse vaknade hon redan klockan fyra och vägrade, jag menar VÄGRADE, somna om.
Någon: Aj då.
Pyjamasen: Ja, då det var bara för morsan att gå upp. Och de är ju ute på landet dessutom, du kan ju tänka dig hur mörkt det var ute. Rena natta. *Gapskratt*.
Någon: Usch då.
Pyjamasen: Ja, jag säger då det. Vad skulle hon köpa mig för? Det hade varit bättre om hon valt den andra hon stod och höll i. "Keeping mum and dad awake" stod det på den. *Fniss*
Någon: Jaja. Hur gick det för Lilla A sen då? Hon somnade väl om till slut?
Pyjamasen: Jag vet inte så noga. Jag åkte av någon gång där på morgonkvisten. Men jag tror att hon sover ute i sin vagn nu. Stackarn.
Någon: Vad då?
Pyjamasen: Det är nygödslat på åkrarna utanför. Det luktar faktiskt skit.

Where you go, I will follow

.
Mormor och morfars katter har en tuff vecka framför sig.
.

Påetisk sångstund

.
Vi kom fram och resan gick bra. Lilla A somnade innan vi kommit ut ur stan, ungefär samtidigt som mitt resgodis tog slut. Solen sken hela resan och det blev två och en halv sköna timmar.

När solen gått ner och mörkret lagt sig, vilket inte är särskilt sent nu för tiden, åkte vi och tände ljus på gravar och minneslundar. Vackert.
Hemma igen fick vi sällskap från grannhuset, där kusinen från Stockholm var hemma med make och tre barn.

Åttaårige kusinbarnet är en hejare på gitarr och bjöd oss på en fantastisk trubadurstund. Med en repertoar ganska otypisk för en kille i hans ålder. Eller vad sägs om "Sov på min arm", "The river" och Staffan Hellstrands "Lilla fågel blå". Texten till den sistnämnda hade han tidigare under dagen plitat ner i sin egna sångbok. Läs och njut.