29 september 2009

Om reklam som är jobbig och kakor som pratar

.
Blodsockerfall i Ullared, en mamma som kommer med dumlekakor och en syster som bjuder på söndagsfika - helgens sötintag översteg gränsen för rekommenderat dagligt intag. Med råge.
Men just som man svalt den sista sockersmulan och lovat sig själv att nu blir det andra bullar (osötade då förstås - haha) den kommande veckan, då dimper det här ner i brevinkastet.
Det är bra fult gjort, tycker jag.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
Jag har aldrig gillat den här personliga formen av reklam.
Varför vet min mataffär vad jag heter och varför tror de sig veta vad jag tycker om? Nej, det är helt enkelt inte trevligt.
Men det mest obehagliga i det här fallet, var nog ändå att chokladkakorna pratade med mig.
..



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar