Bvc-stress

.
Vi var på bvc igår.
Lilla A är alltid lite avvaktande under de besöken. Håller hårt i mig och tittar sig misstänksamt omkring. Hon blir helt enkelt lite återhållsam i sitt sätt att vara.
Och det är ju just det man som förälder inte vill. På bvc ska hon ju spela upp hela sitt register, visa alla sina färdigheter.
Jag försöker peppa henne innan. ”Nu älskling kan du ju krypa omkring på golvet, resa dig upp och gå utmed stolarna, hålla en leksak i varje hand och banka dem mot varandra och sedan stoppa den lilla leksaken i den stora och sedan stå utan att hålla i dig i någonting samtidigt som du vinkar, klappar händerna, säger ma-ma och skrattar så där underbart, medan mamma pratar med bvc-sköterskan. Om du vill alltså. Känn ingen press.”

Hon kan allt det där. Men hon gör förstås inget av det under de här besöken. Hon sitter blickstilla på golvet, kniper igen munnen och vägrar visa något som helst intresse för leksakerna som läggs framför henne.

Man vill ju vara cool. Den lugna, avslappnade mamman som inte känner något behov av att hävda sitt barn.
Men när bvc-sköterskan vänligt frågar om min elvamånadersbebis rör något på sig, då kan jag inte vara cool. Då kommer det en lång harang utan andningsuppehåll: ”ja hon kryper jättefort och jättemycket och reser sig upp och går utmed möbler och står helt själv utan att hålla i sig jättelänge så nu har vi babysafat hela lägenheten”. Puh!

Bvcsköterskan tittar på Lilla A (som fortfarande är knäpptyst och stillasittande), därefter på mig och säger sedan ”jaha” i förvånad ton.

Det känns inte bra. Jag är varken cool, lugn eller avslappnad längre och känner de facto ett mycket stort behov av att hävda mitt barn. Lilla A har tröttnat på att sitta på golvet och utbrister i ett gallskrik (haha, där ser du, hon är inte stum i alla fall!) och jag ser min chans.
- Kom älskling, kom till mamma, säger jag och sträcker ut armarna.
Hon rör sig inte ur fläcken.
- Koooom, säger jag så vänt jag kan med huvudet på sned.
Hon sitter kvar. Gråter och tittar med mycket sorgsen blick på mig.
Och är det någonstans man inte vill framstå som en dålig mamma så är det ju på bvc, så jag inser att slaget är förlorat och att jag måste ta upp henne.

Men än är jag inte beredd att ge upp. Jag tar en ny chansning, jag vet att den är riskabel. Med munnen tätt intill Lilla A:s öra viskar jag ömt ”ska du stå lite på golvet nu vännen min?” Och så sätter jag ner henne samtidigt som jag håller alla mentala tummar jag kan. Ramla inte, stå kvar, ramla inte, stå kvar…
Och hon ramlar inte, hon står! Länge!
Och världens bästa bvc-sköterska säger ”åh, vad duktig hon är! Hon står ju alldeles själv” i en förvånad ton som jag nu tycker mycket bra om.
Det blev - till slut - ett mycket lyckat besök