Ett kontrollfreaks bekännelse

.
Jag har ett enormt kontrollbehov, det är bara att erkänna. Och inte har det blivit bättre sedan jag fick barn. Om man säger så.
Med detta sagt är det inte svårt att förstå att jag då och då ställer en och annan överflödig fråga till min make. I synnerhet frågor som har med
Lilla A:s ve och väl att göra.
Tog du med en filt?
Du satte väl på henne en mössa?
Har hon fått sina droppar?
Tog du vatten på tandborsten?

Häromkvällen satt de båda och åt äpple.
”Åh, vad gott. Särskilt med skalet”, säger maken.
Eller nej. Han säger inte skalet. Han säger S-K-A-A-A-L-E-T. Artikulerar tydligt och höjer rösten en smula.
Och där står jag vid diskbänken och blir alldeles stel i kroppen. Jag vet, vet, att han älskar att retas och provocera. Han vet att jag alltid, alltid, nappar på betet.

”Skalet? Det vet du väl att hon inte får äta S-K-A-L?” (Jodå, jag kan artikulera och höja rösten jag också)
”Va? Får hon inte? När du inte är hemma äter vi äpplen med skal, som vi saltat på. Och så serverar jag en whisky till det. För det får man väl ge henne?”

Pappa - mamma 1-0.