Mat på golvet - i dubbel bemärkelse

.
Vi har firat Stora Ätardagen här hemma i dag.
Äntligen, kanske någon tänker. Men nej, nej. Och åter nej.
Bulgur- och köttfärsröran hamnade på golvet tillsammans med mammas goda brunsås, medan hårstån, mattludd och allehanda dammigt skräp åkt skjuts in i munnen från tidig morgon till sen kväll.

Tja, det passar sig väl kanske att säga något om den där smaken som är som den där baken.
På tal om baken kom ett av hårstråna ut i samband med ett blöjbyte senare under dagen. Det behövde lite draghjälp bara.
Mums fillibabba.

Ljuva morgonstund

.
Lilla A sov till kvart över sex i dag. Själv vaknade jag halv fem.
Sedan låg jag där och väntade på att hon skulle vakna. Självklart var det inget jag önskade, så jag låg tyst som en mus och knep i hop benen, eftersom jag inte vågade riskera att väcka henne genom att gå på toaletten. Hela situationen kändes väldigt paradoxal.

När hon väl vaknade gick vi upp och gjorde välling. Och eftersom jag inte ville riskera att göra henne upprörd så tidigt på morgonkvisten genom att sätta ner henne på golvet, åsidosatte jag åter mitt behov av att gå på toaletten. Det skulle jag inte ha gjort.
Jag missade att ta med i beräkningen att hon sitter i min famn och äter sin välling. Med andra ord på min blåsa.

Tro nu inte att jag kissade på mig, för det gjorde jag inte. Men aldrig har jag väl önskat att denna dagens mysigaste stund ska ta slut så snabbt.

Morgonstund har guld i mun, som man säger.

Om reklam som är jobbig och kakor som pratar

.
Blodsockerfall i Ullared, en mamma som kommer med dumlekakor och en syster som bjuder på söndagsfika - helgens sötintag översteg gränsen för rekommenderat dagligt intag. Med råge.
Men just som man svalt den sista sockersmulan och lovat sig själv att nu blir det andra bullar (osötade då förstås - haha) den kommande veckan, då dimper det här ner i brevinkastet.
Det är bra fult gjort, tycker jag.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

Jag har aldrig gillat den här personliga formen av reklam.

Varför vet min mataffär vad jag heter och varför tror de sig veta vad jag tycker om? Nej, det är helt enkelt inte trevligt.

Men det mest obehagliga i det här fallet, var nog ändå att chokladkakorna pratade med mig.

..

Nej tyvärr

.
"Din post "bondgård" kanske inte dök upp som det på kvittot? Utan som "får, oxe, ko, höna, ladugård, skördetröska, traktor m.m."? Det är min chansning, annars får jag inte heller ekvationen att gå ihop..."

Svar: Tyvärr blev det ingen bondgård.

Hur blev det så här?

.













.
.
.
.
.
Inköpslistan.














.
.
.
.

.
.
Kvittona.


Hur jag än försöker, får jag inte ekvationen att gå ihop. Märkligt. Men jag har å andra sidan aldrig varit något mattesnille.

Dagens happening

.
Jippie! Om tjugo minuter åker väninna J och jag till Ullared. Fattar ni? Ullared!!!! Det ska bli så roligt, så hejdlöst roligt.
Jag är medveten om att det är lönefredag och att vi kanske kommer att tvingas köa för att komma in, att vi kommer att krocka med en och två och hundra kundvagnar, att vi kommer bli svimfärdiga av blodsockerfall och göra av med fler slantar än vi borde.
Men ändå. Jag ska till Ullared! Jag ska åka bil i flera timmar med ett sällskap som inte behöver tröstas med napp, inte heller underhållas med leksaker. Jag ska fördriva min tid utan att pussla in lunchis, mellis, kvällis och sovis. Jag ska åka iväg och vara vuxen med en annan vuxen. Jippie!

”En happening”, konstaterade en annan mammaledig vän självklart när jag uttryckte min eufori.
Precis. En happening.

Hypotetisk fråga

.
Om man är en kvinna - på låt säga 26 år - och har en man - på låt säga 27 år - och ett barn - på låt säga elva månader - och ska lämna dem på egen hand en hel dag, och man dagen innan lagar matlådor med
korv stroganoff som de kan äta och också kokar lite extra ris så att mannen slipper göra det eftersom han tycker att det är så svårt, är man en curlingfru då?

Inte för att jag just gjort det. Jag bara undrar. Rent hypotetiskt.

Ett kontrollfreaks bekännelse

.
Jag har ett enormt kontrollbehov, det är bara att erkänna. Och inte har det blivit bättre sedan jag fick barn. Om man säger så.
Med detta sagt är det inte svårt att förstå att jag då och då ställer en och annan överflödig fråga till min make. I synnerhet frågor som har med
Lilla A:s ve och väl att göra.
Tog du med en filt?
Du satte väl på henne en mössa?
Har hon fått sina droppar?
Tog du vatten på tandborsten?

Häromkvällen satt de båda och åt äpple.
”Åh, vad gott. Särskilt med skalet”, säger maken.
Eller nej. Han säger inte skalet. Han säger S-K-A-A-A-L-E-T. Artikulerar tydligt och höjer rösten en smula.
Och där står jag vid diskbänken och blir alldeles stel i kroppen. Jag vet, vet, att han älskar att retas och provocera. Han vet att jag alltid, alltid, nappar på betet.

”Skalet? Det vet du väl att hon inte får äta S-K-A-L?” (Jodå, jag kan artikulera och höja rösten jag också)
”Va? Får hon inte? När du inte är hemma äter vi äpplen med skal, som vi saltat på. Och så serverar jag en whisky till det. För det får man väl ge henne?”

Pappa - mamma 1-0.

Jo, jag glömde...

.
I förrgår tog Lilla A sina första stapplande steg. De var bara två och dessutom mycket ostadiga och mycket små, jag är osäker på om man ens kan kalla dem för steg.
Men maken är övertygad om att hon går innan veckan är slut.
Vem vet? Till ettårsdagen kanske.

Skvallerbytta bing bong

.
"Mamma, mamma! Pappa köpte en prinsessbakelse när vi var och handlade. Och jag fick smaka!"

Så tänker jag mig att det kommer att låta från Lilla A:s mun om några år, när hon gjort något busigt med sin pappa och inte kan hålla tyst om det.

Men i morse upptäckte jag att skvallerbyttan i henne redan vaknat. Trots att hon inte ens kan prata.
Det var min sovmorgon och jag kom upp precis efter hon fått sin morgongröt. När jag satte mig ner hos henne i köket för att säga god morgon, slogs jag av hur rent det var runtomkring henne. Inget kladd i ansiktet. Inget på händerna. Inget på bordet framför henne. Hm. Vad nu då? (De som känner Lilla A vet att hon inte är begåvad med egenskapen att äta utan att vare sig leka eller kladda under tiden.)

- Har du ätit utan att kladda någonting alls? Hur har pappa lyckats med det? frågar jag.
Skvallerbytta bing bong svarar med pekfingret. Det pekar mot handdammsugaren.
- Satte pappa på dammsugaren?
- Ja. Erkänner pappan.
Lilla A är inte färdig med sina bekännelser. Hon pekar igen. Den här gången på kylen.
- Öppnade pappa kylskåpet? frågar jag.
- Ja. Och frysen, erkänner pappan.

Det bådar ju gott inför framtiden det här. Inga hemlisar här inte.

Lilla A vid tangentbordet

.
Morrn, morrn. Lilla A här.
För en gångs skull har jag lyckats komma åt datorn utan att mamma aja-bajar mig och då vill jag ta tillfället i akt att få lite sagt.
Vi har haft en så mysig morgon, mamma och jag.
Kvart över fem gick vi upp. I tidigaste laget om ni frågar mig, men jag märkte att mamma låg vaken i otålig väntan på att få gå upp – så jag uppoffrade mig.

Men det var konstigt. För från det att hon tog upp mig i famnen, gick och vispade välling och satte sig med mig i soffan, var det som att allt hon ville var att jag skulle somna om igen. Förstår inte riktigt den logiken.
Men, men. Jag åt min välling som en duktig flicka bör göra och sedan började jag - återigen för att blidka min moder - låta ögonen snurra och försökte få ögonlocken att falla igen. Slappnade av i kroppen och gjorde vad jag kunde för att somna om. Genom ögonlockens tunna springa såg jag hur mamma förnöjt tittade ner på mig och ju mer jag såg ut att somna, desto mer gungade hon fram och tillbaka.

Som hon kämpade. Och som jag försökte. Ändå ville det sig inte. Jag kom liksom aldrig till rätta i famnen. När hon lyfte upp mig och höll mig likt en bebis, fick jag nog och var tvungen att säga ifrån. Rejält. Så mycket kan inte ens jag uppoffra mig.

Till slut fick hon ge upp, morsan.
Resten av morgonen tillbringade vi på en madrass på vardagsrumsgolvet. Jag med att leka. Mamma med snurrande ögon och fallande ögonlock.
Så mysigt så.

Oops. Nu hör jag henne komma. Bäst att sluta. Jag gillar inte att bli åthutad.
Fast jag kan jag med. Så fort jag märker att hon är på väg att förmana mig, lyfter jag fingret och aja-bajar henne. Det brukar göra susen.

Trevlig söndag!

Basilikavakt

.
Svärmor har dragit på semester i två veckor. Vi har fått äran att vara
hund-, nej förlåt jag menar basilikavakt.
Hua. Vilket ansvar.
Tur att det är en intelligent basilika med goda skrivkunskaper. (Fast jag retas lite med den för att den missade en uppenbar möjlighet att rimma....)

Nobel nästa

.
Är det bara jag, eller har ni också tänkt på att dagens ungdom har ett förskräckligt bordsskick?

.

Mer om bröst

.
Lilla A:s bröstfascination är knappast ny. Den har bara ändrat karaktär.
Så här hade vi det för några månader sedan.
.

Bröst är bäst

.
Ny topplacering på roligast just nu-listan:
- dra i mammas tröja och titta ner i urringningen.

Jo jag tackar jag.
.

Bvc-stress

.
Vi var på bvc igår.
Lilla A är alltid lite avvaktande under de besöken. Håller hårt i mig och tittar sig misstänksamt omkring. Hon blir helt enkelt lite återhållsam i sitt sätt att vara.
Och det är ju just det man som förälder inte vill. På bvc ska hon ju spela upp hela sitt register, visa alla sina färdigheter.
Jag försöker peppa henne innan. ”Nu älskling kan du ju krypa omkring på golvet, resa dig upp och gå utmed stolarna, hålla en leksak i varje hand och banka dem mot varandra och sedan stoppa den lilla leksaken i den stora och sedan stå utan att hålla i dig i någonting samtidigt som du vinkar, klappar händerna, säger ma-ma och skrattar så där underbart, medan mamma pratar med bvc-sköterskan. Om du vill alltså. Känn ingen press.”

Hon kan allt det där. Men hon gör förstås inget av det under de här besöken. Hon sitter blickstilla på golvet, kniper igen munnen och vägrar visa något som helst intresse för leksakerna som läggs framför henne.

Man vill ju vara cool. Den lugna, avslappnade mamman som inte känner något behov av att hävda sitt barn.
Men när bvc-sköterskan vänligt frågar om min elvamånadersbebis rör något på sig, då kan jag inte vara cool. Då kommer det en lång harang utan andningsuppehåll: ”ja hon kryper jättefort och jättemycket och reser sig upp och går utmed möbler och står helt själv utan att hålla i sig jättelänge så nu har vi babysafat hela lägenheten”. Puh!

Bvcsköterskan tittar på Lilla A (som fortfarande är knäpptyst och stillasittande), därefter på mig och säger sedan ”jaha” i förvånad ton.

Det känns inte bra. Jag är varken cool, lugn eller avslappnad längre och känner de facto ett mycket stort behov av att hävda mitt barn. Lilla A har tröttnat på att sitta på golvet och utbrister i ett gallskrik (haha, där ser du, hon är inte stum i alla fall!) och jag ser min chans.
- Kom älskling, kom till mamma, säger jag och sträcker ut armarna.
Hon rör sig inte ur fläcken.
- Koooom, säger jag så vänt jag kan med huvudet på sned.
Hon sitter kvar. Gråter och tittar med mycket sorgsen blick på mig.
Och är det någonstans man inte vill framstå som en dålig mamma så är det ju på bvc, så jag inser att slaget är förlorat och att jag måste ta upp henne.

Men än är jag inte beredd att ge upp. Jag tar en ny chansning, jag vet att den är riskabel. Med munnen tätt intill Lilla A:s öra viskar jag ömt ”ska du stå lite på golvet nu vännen min?” Och så sätter jag ner henne samtidigt som jag håller alla mentala tummar jag kan. Ramla inte, stå kvar, ramla inte, stå kvar…
Och hon ramlar inte, hon står! Länge!
Och världens bästa bvc-sköterska säger ”åh, vad duktig hon är! Hon står ju alldeles själv” i en förvånad ton som jag nu tycker mycket bra om.
Det blev - till slut - ett mycket lyckat besök

Latten i blåsväder

.
Jag älskar latte. Inte för att det är inne utan för att det är gott.
Jag gillar inte starkt kaffe. Jag vill ha kaffe med mycket mjölk. En latte.

Men så läser jag det här. Och suckar högt. Det inser väl vem som helst att man inte går upp 13 kilo på ett år bara genom att dricka en latte om dagen? Och att det absolut inte kan vara samma sak som att äta en cheeseburgare varje dag.

När Lilla A blir ett år får hon börja dricka mjölk som måltidsdryck. Det känns ju tryggt att veta att jag lika gärna kan ge henne en burgare om hon nu inte skulle gilla mjölken.

Jag vågade!

.

Vågar, vågar inte

.
Min svägerska är frisör. Om en halvtimme ska hon klippa mig.
Jag har sagt att jag vill göra något drastiskt, precis så har jag
uttryckt mig.
Med det menar jag klippa lugg. Det har jag inte haft på tio år.
Maken har sagt sitt. Lugg är fult och det finns ingen som är snygg i det.
Men det struntar jag i. Tror jag.

Två nördar

.
Klockan är 21.32. Det är söndag.
Vi sitter i soffan, maken och jag. Vi tittar på tv:n som kvällen till ära hängts upp på väggen för att skyddas från Lilla A:s upptäcktsfärder. Repriserna av veckans Idol rullar på TV400.

- Är det inte lite sjukt att titta på det igen? frågar maken.
- Jo, svarar jag.
- Men vi är ju lite nördiga..
- Jo.
- Du i alla fall, inte jag.

Programmet tar slut. Trailern för nästa tar vid. Anders Bagge raggar talanger i Visby.
- Åh Gotland. Det vill jag se.

Säger han som inte är någon nörd.

Sådan mor sådan dotter

.
Klockan är 09.31. Det är lördag.
Jag har varit uppe i tre timmar och det står en färdig kasslergryta på spisen. Som jag har lagat.

I går kväll tog jag fram kasslern för tining. Och tänkte för mig själv att den lagar jag till tidigt i morgon bitti. För det är ju så skönt att ha det gjort. Sedan tänkte jag att jag har blivit som min mamma.

En gång ingen gång - så är det ju.
Men jag ska vara ärlig.
Det har hänt förut.

Nåväl. Nu ska Lilla A, morsan och polisen gå ut i det fina höstvädret och ta en härlig förmiddagsfika på någon uteservering. Det bästa av allt är att de inte behöver stressa hem.
För middagen är redan klar.

Talangfullt

.
Min man har en talang. Han kan borsta tänderna, klä av sig, krypa ner under täcket, lägga huvudet på kudden, somna och börja snarka på mindre än en sekund.

Vilken gåva. Han visade prov på den i går kväll.

Men jag har också en talang. Jag kan lyfta benet, hitta rätt position, avfyra en ordentlig spark och få tyst på snarkandet på mindre än en sekund.

Snark, spark. Snark, spark. Snark, spark. Snark, spark. Snark, spark.

Så där höll vi på. Länge. Men jag tror att jag har sovit också. Lite i alla fall.

God morgon.

Bara bra hade räckt

.
Föreställ dig följande scenario: Du vill bli känd artist. Du köar i timmar för att få komma in till en proffsjury och visa vad du går för. Väl där har du några korta sekunder på dig att göra ett gott första intryck. Du står där framför denna proffsjury och känner dig lite darrig. För att få dig att slappna av ställer en av jurymedlemmarna den avväpnande frågan:
- Hur är läget?

Vad svarar du?

Kanske som en av de sökande i kvällens Idolaudition i Malmö.
- Trött, hungrig, nervös och förkyld. Men annars är det bra.

Japp. Där satt den.

By the way. Han gick inte vidare.

Oh crap

.

.

.

.

.

.

.

.
.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Lilla A rotade igenom skötväskan och lyckades inte bara hitta min plånbok utan också kvittot på de bondgårdsdjur som hon ska få i födelsedagspresent.

Skit också. Det som skulle vara en överraskning.

Men racingbilen, Brios sorting box och tvåbitspusslet ligger i alla fall i överraskningssäkert förvar på en hylla högt upp i garderoben.
Nu får vi bara hoppas att hon inte går in på bloggen och läser detta.
Det vore ju synd.

Sms till VV

.
Lilla A älskar när hon får hålla i min mobil, sällan är hon så lycklig som då. Hon trycker på den, biter i den och drar den vårdslöst över golvet när hon kryper fram.

Men hon gör mer än så. Det upptäckte jag när jag slötittade igenom mina skickade sms i går kväll. Väninnan, svärmor, brodern, Vägverkets registreringsregister, svägerskan... Stopp där! När skickade jag ett sms till Vägverket? Tydligen förra torsdagen klockan 13.25.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Något svar har jag inte fått.

Ingen på Vägverket verkar bry sig om att jag inte ska med på promenaden, inte heller om att jag ska titta in med vanten.

Konstigt.

Hormonstinn

.
Mitt lilla barn.
Min lilla himlabit.
Tack för att du kommit hit.

Vilka ord. Så vackra.
Vi sjöng dem på babysången i Fjällstugan i förmiddags.
Samtidigt som vi stod med våra barn och kramade dem i våra famnar.
Hur alla andra föräldrar gjorde för att inte gråta, det vet inte jag.

Gravidhormoner, okej.
Amningshormoner, okej.
Men vad är detta – ettårshormoner? Är det okej?

Liten blir stor

.
Dåså. Då är det mindre än en månad kvar tills Lilla A blir ett år.
Mindre än en månad tills hon officiellt sett inte längre är en bebis utan ett barn. Ett barn. Jisses.
Så rysligt fort det här året har gått.
Så rysligt roligt det är att hon blivit så stor.
Så rysligt sorgligt att hon inte längre är liten.

Om någon undrar, så är jag ganska kluven inför den stundande födelsedagen.
Jag känner mig inte riktigt redo att skiljas från min lilla bebis.
Inte riktigt redo att säga tack och hej till detta första, dyrbara år.

Jag tror att Lilla A känner min ångest. Och att hon gett sig den på att göra vad hon kan för att mildra den.
Den senaste veckan har hon blivit så gosig. Hon, med tusen myror i brallan, vill helt plötsligt kramas och sitta i famnen och luta kinden mot min axel och borra in hela huvudet i mitt bröst.

Så rart av henne.
Min stora, lilla tjej.

Idolkärlek

.
Jaha, då har man gått och blivit kär.

Idolfeber

.
Klockan är åtta.
Peter Jidhe skriker i en megafon.
Anders Bagge och Andreas Carlsson har bytt platser men Laila Bagge sitter där hon ska.
16-åriga Durna är först ut.
Hon säger typ och liksom och ja ba - men sjunger skjortan av dem.
Det går ett lyckorus genom kroppen.
Kalla mig fjortis, men jag älskar Idol

Elvamånadersstatus

.
Roligast just nu:

1) tända och släcka lampor.
2) spruta ut vattnet ur nappflaskan.
3) "tappa" maten på golvet.

Inte så klimatsmart, kan tyckas.
Men det kanske man blir först vid året?

Om vikten av att tvätta händerna

Att det är viktigt att tvätta händerna, inte minst så här i svininfluensatider, lär väl inte ha undgått någon.
Vi pratade om just detta, väninnorna och jag på dagens barnvagnspromenad.
Väninna S hade hört en expert på tv som underströk att det inte bara var viktigt att tvätta sig utan också att göra det ordentligt. Inte bara hastigt gnugga in lite tvål och sedan snabbt skölja.
Nej, i tjugo sekunder ska tvättandet pågå. Man kan tydligen sjunga Blinka lilla stjärna under tiden. När den är slut har man tvättat färdigt.

Det lät ju vettigt, så jag provade när jag kom hem.
Aldrig förr har jag insett hur lång Blinka lilla stjärna är. Det kändes som en hel konsert när jag stod där med nävarna under rinnande vatten. Efteråt var jag fullständigt uttorkad.
Han måste ha missat att säga att den ska sjungas i väldigt snabbt tempo.

Nattugglan

.
Ni minns kanske de där gravidkilona? De är inte så många längre, men bort ska de.
I går kväll dristade jag mig att ställa mig på vågen. Kanske hade de fikafria veckorna börjat ge resultat?
Jodå, två kilo bort visade vågen vänligt.
Efter duschen i morse dristade jag mig en gång till, nu utan kläder. Resultatet borde ju bli ännu bättre då.
Kan man tycka.
I stället visade den nu inte så vänliga vågen ett kilo plus.
Tre kilos uppgång under natten alltså.
Räcker det inte med att sluta fika? Måste jag sluta sova också?

En liten kompis

.
Jag har köpt en kompis till min dotter. Det är sant.
Vänner kan inte köpas för pengar, kanske någon invänder.
Men jo, det kan de. För 55 kronor i fina butiken Krakel i vårt kvarter.

Den är mörkt lila, mjuk, fem centimeter lång och kan tvättas i 30 grader.
Det är en så kallad Småkompis.
Man ska krama den i handen när man behöver tröst.
När man är orolig.
När man känner sig ledsen.
Nervös.
Ensam.
Utanför.

Jag vill förstås inte att Lilla A ska känna sig varken orolig, ledsen, nervös, ensam eller utanför. Någonsin.
Men när hon gör det, då ska jag lägga den lilla lila kompisen i hennes hand.
Och ge henne långa, varma kramar.

Att komma hem

.
Jag hade några timmar för mig själv i dag på eftermiddagen.
Farmor kom för att vara barnvakt och jag gav mig i väg på cykel, till en aktivitet helt och hållen avsedd för vuxna.

Förutom att det ösregnade och tokblåste på vägen dit var det trevligt att vara iväg.
Men allra trevligast var när jag tre timmar senare klev in genom lägenhetsdörren igen.
Lilla A:s lycka visste inga gränser och jag kände mig på gränsen till generad över hennes spontana glädjefnatt över att få återse sin mamma. Förtjänar man verkligen ett sådant mottagande?
Trevligt att komma hem var det, hur som helst.

Ingen rolig natt

.
Förkylningen slog till med full kraft i vårt hem i går.
Febertermometern visade högre siffror än brukligt och en täppt näsa och slemfylld hals gjorde det riktigt svårt för Lilla A att sova.
När vi satt där på sängkanten och kämpade med koksalt, Alvedon och ljummet vatten, var det fler än hon som hade tårar i ögonen. Så där på rak arm kan jag nämna två.

När hon äntligen somnat och vi låg och pratade tyst, maken och jag, sa jag att jag önskade att jag kunde ta hennes förkylning så att hon slapp och fick sova gott.

En stund senare låg jag där med stickande hals, snuvig näsa och svårt att svälja.
Men förkylningsfén måste hört fel.
För så gjorde även Lilla A.
Det blev ingen rolig natt.

Nova? Nej, Birgitta!

.
Jag kanske stöter mig med en och annan, men jag säger det ändå.
Det finns - i min värld - inte något fånigare än när man som förälder får ett barn, köper en barnvagn, en åkpåse, en huvudkudde och kanske en värmande filt, men sedan inte nöjer sig där utan också känner sig tvungen att utrusta sitt nya åk med en skylt, som inte bara proklamerar vad vagnens passagerare heter utan också när vedebörande är född.

I dag mötte jag en Eddie på stan, förra veckan var det självaste Elvis. Många gånger är det en Nova eller en Tindra man stöter på.
Hippa bebisar som fått hippa namn av sina hippa föräldrar. Som verkar tycka att deras bebis är så hipp med sitt hippa namn att det bara måste proklameras ut till hela världen. (Någon gång ser man också en Markus och då blir man lite ställd.)

Maken och jag är överens om det här. Men i dag lekte vi lite med tanken att skaffa en skylt på skoj. Som någon form av protest.
Kanske göra som den humoristiska bilägaren i stan som beställt en egendesignad nummerplåt med texten "Onödigt".
Eller ännu bättre, skaffa en skylt med fejkat namn.
Ulla-Britt, kanske.
Eller Birgitta. Med smeknamnet "Gittan" i nederkant.
Det skulle nog få en och annan hipp förälder att haja till.

Välkommen september

.



Klarblå himmel.
Värmande somriga solstrålar.
Färgsprakande löv längs gångvägens kant.

Vilken härlig första september.
Välkommen välkommen.