Så praktiskt då

Jaha, då har man gått och blivit praktisk. Småbarnsföräldrarpraktisk.
”Okej-foppatofflor-är-det-fulaste-som-finns-men-de-är-ju-så-smidiga”-praktisk.
Eller ”ja-det-är-fult-med-plastmatta-i-hallen-men-jag-struntar-i-att-det-ligger-vackert-trägolv-under-för-det-är-så-svårt-att-hålla-rent”-praktisk. Det trodde jag aldrig om mig själv.
Men ni förstår, vi har ett köksbord i svartmålat trä. Det drar till sig damm och lätt att göra jack i är det. Och nu när vi har en liten sabotör i familjen, är det ju bara så opraktiskt.
Så därför sitter numer ett heltäckande tyg, med en lika heltäckande plastduk över, fasthäftat i köksbordet.
Jag gillar tyget och resultatet var tänkt att bli likvärdigt en vaxduk, men se så blev det inte. Det påminner mer om ett bord med en glasskiva på. Sådana som restauranger har, förmodligen för att det är så
p-r-a-k-t-i-s-k-t.
Det ser ut som att jag har glömt att dra bort plastfilmen från min nya mobiltelefon.
Det blänker så mycket att jag kan spegla mig i det.
Det är verkligen inte snyggt.
Ändå tycker jag om det. Om man spiller eller kladdar gör det ingenting för det är så lätt att torka av. Det är så – ja, ni fattar grejen…