No more housewives

Maken fyllde år i våras. Hans fru gav honom en box med de första fyra säsongerna av Desperate Housewives. De båda såg tiden an och gladdes åt de många kvällar som de skulle få krypa upp i soffan och avnjuta ett avsnitt av den fulländade serien. Men så blev de oroliga, de är ju småbarnsföräldrar, när skulle de få tid att titta på dvd? Nej, det var ett mission impossible.

Nu sitter de båda uppkrupna i soffan, uppfyllda av en märklig tomhet. Avsnitt 17 på säsong fyra har just slutat snurra i dvd-spelaren. Boxen är slut. Mission impossible blev mission possible – alldeles för snabbt.
Hemmafruabstinens, kallar de det de lider av.
Bäst att muntra upp dem med ett par av alla de gyllene citat som bjudits på under resans gång.
”What is this about?”
”I don’t know, I guess she doesn’t like it when you slap me.”
“Oh, so now I can’t slap my husband in my own house?”
(Gabby Solis har svårt att förstå varför blinde maken Carlos ledarhund inte tycker om henne.)

"Why are you here? And don’t say for the pizza because I know you’re lactose-intolerant."
"You gonna need place cards and you know I have an excellent penmenship."
"Don’t you dare throw your calligraphy skills in my face when you know I’m at a low point."
(Bree Hodge vill inte ha Orsons hjälp att anordna bröllopsfesten för det nyinflyttade grannparet)