Förlåt Moodysson

Lilla A somnade tidigt och smidigt i går kväll så jag, maken, svägerskan och sysslingen bestämde oss för en filmkväll.
Svägerskan och jag fick förtroendet att gå till kvarterets videobutik.
Sysslingen var inte överförtjust över valet Mammut. Han hade inte mycket till övers för Lukas Moodysson, sa han.
Men det här är ingen sådan film, envisades vi. Ingen konstig film. En vanlig film. Gjord av Lukas Moodysson bara.

Så vi började titta.
Det gick några minuter innan vi konstaterade att det måste vara något fel på skivan. Den hoppade över scener på ett sätt som fick filmen att verka extremt dåligt klippt.
Maken gick tillbaka till videobutiken och fick en ny skiva. "Om den hackar igen får du putsa av den" hälsade videokillen. Nähä? Maken kände sig förolämpad.

Vi började om. Med en ny skiva som gjorde exakt likadant. På exakt samma ställen.
Vi satt som fyra fågelholkar. Hade han gett oss samma skiva tillbaka?
Nej, vi enades om att det måste finnas en tanke bakom de konstiga klippen. En regissör-tanke. En Lukas Moodysson-tanke.
Fast vi förstod inte tanken. Det var helt enkelt ett mycket störande moment att först få se en hastig skymt av en scen, för att sedan se ett dåligt klipp och därefter kastas in i nästa scen.
Men efterhand upptäckte vi att de hastiga skymtarna återkom senare och att scenerna då visades i sin helhet.

Aha, små aptitretare tänkte vi och försökte känna oss kulturella och smarta.
Men förstod gjorde vi fortfarande inte. Allra minst handlingen, som fördes fram i en allt annat än kronologisk ordning. När slutscenen med tillhörande eftertext kom redan i halvtid, blev det bara för mycket.

Det gick inte att hjälpa att sysslingen fick vatten på sin kvarn. Den där Moodysson. Varför kan han inte bara göra film som alla andra?
Samtidigt var vi förvirrade. Det här skulle ju vara en ny typ av Moodysson-film. En bred publik-film. Mer konventionell än hans tidigare verk. Och vi hade ju vänner och bekanta som lovordat och rekommenderat. Och som framför allt inte nämnt något om att mitten var i början, slutet i mitten och början däremellan.

Nåväl. Vi höll ut. Filmen tog slut - mitt i ingenstans - och förvirrade började vi surfa. Läste rescensioner. Från DN och SvD och Aftonbladet. Det stod om ambitiöst projekt och ömsint berättarton. Men ingenstans om fula klipp och huller om buller-handling.
Det började kännas som i Kejsarens nya kläder. Har verkligen ingen vågat säga att de inte förstått någonting, att filmen bara är obegriplig och ytterst märklig? Maken utsåg mig till att vara det modiga barnet som avslöjar kejsarens nakenhet.
"Blogga om det", uppmanade han en smula upprört.

Det var ungefär då som svägerskan gick in under "välj scener" i menyn. Där hittade hon inte bara scenerna i rätt ordning - med andra ord i kronologisk ordning - hon upptäckte också ett flertal scener som vi över huvud taget inte sett. Vi tittade på dem och insåg att vi missat ungefär allt som förde historien framåt.

Vi kände oss dumma på flera sätt. Inte minst för att ingen tagit ut och putsat den flottiga skivan.

I dag har maken och jag sett om filmen. Utan fula klipp och huller om buller-ordning. Den var riktigt bra.
Förlåt Lukas Moodysson.