Hemglass-chock

Jag är lite chockad. Faktiskt.
Jag satt nyss vid köksbordet och åt en kvällsmacka i min ensamhet. Maken jobbar och Lilla A sover.
Det rådde en behaglig tystnad och jag njöt av kvällens lugn.
Men så bröts förtrollningen av en välkänd melodi. ”Nu kommer det glass, nu kommer det glass, men vi ska ingen ha”, ja alltså Hemglass-melodin. (Det är min pappa som har textsatt den, testa själva – det passar mycket bra!)
Hur som helst. Hemglassbilen kom inkörande på vår gata. Klockan 20.23 en onsdagskväll. På vår ungdomliga hyreshusgata.
Det har jag aldrig varit med om. Och så olägligt dessutom. Vid vändzonen precis nedanför vårt sovrumsfönster går den högljudda melodin igång med nyrepat mod.

Kör iväg, bara kör, tänker jag argt och lyssnar efter eventuella nyvakna ljud från sovrummet. Men det förblir tyst.
Då kommer nästa chock. Hemglassbilen kör inte iväg. Den stannar och genom köksfönstret ser jag hur en blond, ung tjej (uppskattningsvis i min egen ålder) kommer ut ur huset mittemot vårt. Hon går ut på gatan, ställer sig bakom bilen och tittar länge på den spotlightsbelysta menytavlan.
Så kommer Hemglass-försäljaren ut och så står de där och tittar båda två.

Mina tankar börjar snurra.
Vem går ut klockan 20.23 en onsdagskväll för att köpa glass ur en bil?
Visste hon att glassbilen skulle komma? Stod hon beredd nere i trapphuset, med plånboken i högsta hugg?
Eller hörde hon melodin, insåg hur sugen hon var, studsade upp ur tv-soffan, slet åt sig pengar i farten och rusade nerför trapporna och ut på gatan?

Det får jag aldrig veta.
Men pengar hade hon i alla fall med sig. De byttes mot en påse glass, oklart vilken sort.
Sedan gick hon lugnt tillbaka in i lägenheten.
Kvar satt jag.
I chock.
Nynnande ”Nu kommer det glass, nu kommer det glass, men vi ska ingen ha”.