Leken som spårade ur

.
Vad är klockan? är ju en allmänt vedertagen fråga.
Hemma hos oss ställer vi oss dock frågan var är klockan?
Det började som en enkel och pedagogisk peklek.
Men när Lilla A fått kläm på den där klockan, så skulle hon bara ha den. Hon pekade och pekade och rasande blev hon när hon inte fick som hon ville.
Vi har gjort några tappra försök att i smyg hänga upp den. Men hon genomskådar oss varje gång.
Så. När vi nu slänger ett snabbt, slentrianmässigt öga på väggen över kökets dörrpost för att orientera oss i tiden, ser vi inget annat än svarta, sotiga avtryck. Vad är klockan? Och var är klockan?
Just det ja.

Vi leker också var är lampan-leken.
Den har som tur är inte spårat ur än.

Helgbelöning!

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Egengjord latte och egenköpta brownies.

Inte fy skam.

Dagens middagstips

.
Laga en smaskig laxsoppa.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

..........................................................................

Skär upp en liten portion i småbitar...........

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

....................

....................................

Kasta hela portionen, inklusive skeden, på golvet...........
.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

..................................

Dammsug upp middagen från golvet.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.....................................

Servera med ett stort glas tålamod.

Smaklig måltid!

Kylskåpsnostalgi

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag blev lite nostalgisk när jag packade in matvarorna i kylskåpet.
Vårt nya smörpaket har Lilla A:s första födelsedag som bäst-före-datum.

Jisses vad många smörgåsar vi måste äta innan det är dags för ettårskalas!

Skippa Sifo - fråga mig

.
Om någon någon gång vill veta vad svenska folket tycker i en viss fråga, behöver denna någon inte bemöda sig med att verkligen fråga svenska folket. Det räcker med att fråga mig. Jag tycker som svenska folket.
I alla fall när det gäller vem som varit Sveriges bästa manliga respektive kvinnliga programledare under året som gått.
Jag röstade på norske Fredrik Skavlan och gravida Carina Berg under kvällens Kristallengala. Båda vann.
Snacka om bra smak.

Fikaförbud

.
Hur en mammaledig vet att hon ätit för mycket sötsaker:

Hon sitter i soffan med sin bebis sovande i bärselen på magen när hon plötsligt hajar till och upptäcker något som ser ut att vara en blåtira på bebisens högra ögonlock, men sedan drar en lättad om än skamsen suck när hon inser att det faktiskt är smälta rester av den mörka blockchoklad med passerat bäst före-datum som hon tryckt i sig som förmiddagsfika.

Lilla A är sju månader vid tiden för denna incident och hennes mamma inser där och då att det blivit alldeles för mycket sötsaker under föräldraledigheten, men det ska dröja ytterligare tre månader innan hon gör något åt saken.
En tidig augustidag med syskonbarnen på besök visar sig nämligen bli en dag allt annat än bra för självförtroendet:

Femåringen underhåller Lilla A på golvet medan hennes mamma diskar upp frukostdisken. De pratar om allt och inget, när han först undrar hur gammal hon (alltså mamman) är.
- 26, svarar hon.
Han tänker efter.
- 26. Är det gammalt?
- Nej, inte så värst, svarar hon.
Det går en liten stund. Disken är uppdiskad och mamman böjer sig fram för att torka av bordet. Då undrar han plötsligt en sak till.
- Varför har du rynkor?
- Rynkor? På benen menar du?
Mamman bör kanske nämna att hon var barbent och att benen därför låg närmast till hands att dra till med.
- Ja.
- Hm, jag vet inte.
Han tänker efter igen.
- Min farmor har rynkor på armen.
- Uhm.
- Hon är gammal.

Senare samma dag ligger mamman bredvid sin åttaårige systerson på stranden. Som från ingenstans vill han veta:
- Hur lång tid tar det innan magen försvinner igen?
- Vadå? Efter att man varit gravid menar du?
- Ja.
- Lite olika. Men det mesta försvinner så fort bebisen kommit ut.
Det blir tyst och han tittar fundersamt på henne. Hon förstår att samtalet inte är över.
- Tycker du att min mage försvunnit?
- Litegrann. Fast lite är kvar.

Så. Sedan dess är det nya regler för mamman. Inget godis och inget fika under veckorna och måttligt intag på helgerna. Hon är varken nyförlöst eller ammande längre och därmed finns heller inga ursäkter till okynnesätande.

Hennes make har också gett sig in i leken. Han gav henne onda ögat när hon tog en skorpa till kaffet häromkvällen. Men någonstans får man väl ändå dra gränsen. Eller?

Maken lär sig ett och annat

.


















- Men VAD har hänt med blommorna? De mådde ju bra för ett par dagar sedan.
Han har en förfärad ton i rösten. Han låter till och med lite upprörd.
Jag passar på att förmedla lite kunskap.
- Ja, så går det när man inte ger dem vatten.

Avd. Nej, dina t-shirts hänger sig inte släta i garderoben. Jag har strukit dem de senaste fyra åren.

Hemglass-chock

Jag är lite chockad. Faktiskt.
Jag satt nyss vid köksbordet och åt en kvällsmacka i min ensamhet. Maken jobbar och Lilla A sover.
Det rådde en behaglig tystnad och jag njöt av kvällens lugn.
Men så bröts förtrollningen av en välkänd melodi. ”Nu kommer det glass, nu kommer det glass, men vi ska ingen ha”, ja alltså Hemglass-melodin. (Det är min pappa som har textsatt den, testa själva – det passar mycket bra!)
Hur som helst. Hemglassbilen kom inkörande på vår gata. Klockan 20.23 en onsdagskväll. På vår ungdomliga hyreshusgata.
Det har jag aldrig varit med om. Och så olägligt dessutom. Vid vändzonen precis nedanför vårt sovrumsfönster går den högljudda melodin igång med nyrepat mod.

Kör iväg, bara kör, tänker jag argt och lyssnar efter eventuella nyvakna ljud från sovrummet. Men det förblir tyst.
Då kommer nästa chock. Hemglassbilen kör inte iväg. Den stannar och genom köksfönstret ser jag hur en blond, ung tjej (uppskattningsvis i min egen ålder) kommer ut ur huset mittemot vårt. Hon går ut på gatan, ställer sig bakom bilen och tittar länge på den spotlightsbelysta menytavlan.
Så kommer Hemglass-försäljaren ut och så står de där och tittar båda två.

Mina tankar börjar snurra.
Vem går ut klockan 20.23 en onsdagskväll för att köpa glass ur en bil?
Visste hon att glassbilen skulle komma? Stod hon beredd nere i trapphuset, med plånboken i högsta hugg?
Eller hörde hon melodin, insåg hur sugen hon var, studsade upp ur tv-soffan, slet åt sig pengar i farten och rusade nerför trapporna och ut på gatan?

Det får jag aldrig veta.
Men pengar hade hon i alla fall med sig. De byttes mot en påse glass, oklart vilken sort.
Sedan gick hon lugnt tillbaka in i lägenheten.
Kvar satt jag.
I chock.
Nynnande ”Nu kommer det glass, nu kommer det glass, men vi ska ingen ha”.

Mammas rabarbersaft

.
Mamma och pappa har varit på besök. Mamma hade med sig en flaska hemgjord rabarbersaft.
Det är något med den saften, förutom att den är fantastiskt god.
Den väcker minnen.
Det känns som att den varit med genom hela min uppväxt.
I omaka petflaskor på kaosartade strandutflykter med hela tjocka släkten och deras grannar.
I plastiga engångsmuggar som törstsläckare på baksidans stekheta altan.
I samma – nu nydiskade - engångsmuggar till middagen vid framsidans skuggiga trädgårdsbord, där mamma tvingade oss att sitta. Trots att jag alltid ville äta min middag inne. Alltid.
Jag längtar tills Lilla A får dricka den saften.
På kaosartade strandutflykter.
Som törstsläckare på vår stekheta altan (vår vad?).
Till middagen vid trädgårdsbordet på vår skuggiga framsida (vår vad?).
Jag ska alltid tvinga henne att äta sin middag ute. Alltid.

Postorder

Det kom en Ellos-katalog på posten i dag.
Den låg framme i ungefär en halv sekund.



















Men det är okej.
Jag hade ändå inte tänkt beställa något.

Jazz? Yes!

Jag har just gjort en härlig upptäckt. Lilla A gillar jazz, precis som morsan (men inte som polisen)!
Vi leker i vardagsrummet med TV4:s Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Debuterande oktetten The Quiet Nights Orchestra spelar. Jag höjer ljudet för att kunna lyssna till de ljuva tonerna och ser sedan hur Lilla A tar tag i soffbordet och ställer sig och diggar. Liksom hoppar upp och ner och ler med hela ansiktet.
Yes! Nu är vi två mot en.

Svininfluensa i näsan?

Jag kunde inte sova i går kväll så jag låg och tänkte på svininfluensan.
Eller rättare sagt, jag kunde inte sova i går kväll för att jag låg och tänkte på svininfluensan.

Maken hade tidigare på kvällen obekymrat proklamerat att en av kollegorna låg hemma med den fruktade epidemins alla symptom.

När jag lagt mig där på huvudkudden för att komma till ro, kände jag plötsligt hur täppt jag var i näsan. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kände jag det. Till slut blev det så illa att jag knappt fick luft. Att det måste vara svininfluensan, var en slutsats jag drog snabbt.

Gå upp och snyta mig vågade jag inte eftersom jag inte ville riskera att väcka Lilla A som sovit lite oroligt sedan vi klampat in i rummet.
Så i stället låg jag kvar och jämrade mig tyst över min situation. Till slut blev det så obekvämt att jag i alla fall bestämde mig för att vända på mig. Och då – fick jag luft!

Det var kanske inte svininfluensa ändå. Skönt.
Eller kan man ha svininfluensa i ena näsborren?

Bordet

På allmän - eller i alla fall på Johans och Kajsas - begäran kommer här två bilder på det numer så praktiska köksbordet. En fin- och en fulbild.


Så här ser det ju riktigt tjusigt ut...

...men i rätt ljus avslöjas allt.

Vad heter han?

Det kan vara svårt det där med bebisar. Flicka? Pojke? Det är inte alltid helt självklart.
Trots att jag tycker att Lilla A verkligen sett ut som en flicka ända sedan hon kom ut, envisas folk med att fråga:
- Är det en pojke eller en flicka?
Andra går ett steg längre:
- Det är en pojke va?
Ytterligare andra är riktigt djärva:
- Hur gammal är den här lille herrn?
eller:
- Åh, vad söt han är!
Häromdagen var Lilla A på fik. Hon bar en prickig body med rosa byxor till. Det hindrade inte en äldre man med käpp att förtjust fråga:
- Vad heter han?

Jag tycker som Chandler Bing (i Vänner) - "If people don’t know they shouldn’t just guess."

Våffelsöndag

a
Våfflor + söndag = våffelsöndag = ny tradition hemma hos oss = förmodad succé.

Förlåt Moodysson

Lilla A somnade tidigt och smidigt i går kväll så jag, maken, svägerskan och sysslingen bestämde oss för en filmkväll.
Svägerskan och jag fick förtroendet att gå till kvarterets videobutik.
Sysslingen var inte överförtjust över valet Mammut. Han hade inte mycket till övers för Lukas Moodysson, sa han.
Men det här är ingen sådan film, envisades vi. Ingen konstig film. En vanlig film. Gjord av Lukas Moodysson bara.

Så vi började titta.
Det gick några minuter innan vi konstaterade att det måste vara något fel på skivan. Den hoppade över scener på ett sätt som fick filmen att verka extremt dåligt klippt.
Maken gick tillbaka till videobutiken och fick en ny skiva. "Om den hackar igen får du putsa av den" hälsade videokillen. Nähä? Maken kände sig förolämpad.

Vi började om. Med en ny skiva som gjorde exakt likadant. På exakt samma ställen.
Vi satt som fyra fågelholkar. Hade han gett oss samma skiva tillbaka?
Nej, vi enades om att det måste finnas en tanke bakom de konstiga klippen. En regissör-tanke. En Lukas Moodysson-tanke.
Fast vi förstod inte tanken. Det var helt enkelt ett mycket störande moment att först få se en hastig skymt av en scen, för att sedan se ett dåligt klipp och därefter kastas in i nästa scen.
Men efterhand upptäckte vi att de hastiga skymtarna återkom senare och att scenerna då visades i sin helhet.

Aha, små aptitretare tänkte vi och försökte känna oss kulturella och smarta.
Men förstod gjorde vi fortfarande inte. Allra minst handlingen, som fördes fram i en allt annat än kronologisk ordning. När slutscenen med tillhörande eftertext kom redan i halvtid, blev det bara för mycket.

Det gick inte att hjälpa att sysslingen fick vatten på sin kvarn. Den där Moodysson. Varför kan han inte bara göra film som alla andra?
Samtidigt var vi förvirrade. Det här skulle ju vara en ny typ av Moodysson-film. En bred publik-film. Mer konventionell än hans tidigare verk. Och vi hade ju vänner och bekanta som lovordat och rekommenderat. Och som framför allt inte nämnt något om att mitten var i början, slutet i mitten och början däremellan.

Nåväl. Vi höll ut. Filmen tog slut - mitt i ingenstans - och förvirrade började vi surfa. Läste rescensioner. Från DN och SvD och Aftonbladet. Det stod om ambitiöst projekt och ömsint berättarton. Men ingenstans om fula klipp och huller om buller-handling.
Det började kännas som i Kejsarens nya kläder. Har verkligen ingen vågat säga att de inte förstått någonting, att filmen bara är obegriplig och ytterst märklig? Maken utsåg mig till att vara det modiga barnet som avslöjar kejsarens nakenhet.
"Blogga om det", uppmanade han en smula upprört.

Det var ungefär då som svägerskan gick in under "välj scener" i menyn. Där hittade hon inte bara scenerna i rätt ordning - med andra ord i kronologisk ordning - hon upptäckte också ett flertal scener som vi över huvud taget inte sett. Vi tittade på dem och insåg att vi missat ungefär allt som förde historien framåt.

Vi kände oss dumma på flera sätt. Inte minst för att ingen tagit ut och putsat den flottiga skivan.

I dag har maken och jag sett om filmen. Utan fula klipp och huller om buller-ordning. Den var riktigt bra.
Förlåt Lukas Moodysson.

Lycka

Lycka är att på kvällen komma in i sovrummet och stanna till på de knarrande golvplankorna för att höra det ljuvliga snusandet från spjälsängen. Det sover man gott på.

När dagen börjar med ett gallskrik klockan 05.00 försöker jag återskapa den känslan.
Lycka.

Bortrationaliserade

a Två nallar sitter på en stol i en hall. Det är tuffa tider nu och de förlorar sig i en stunds självömkan.
- Kan du förstå att vi måste sitta här och trängas, muttrar den bruna nallen till den grå.
- Vi som hade det så bra i fotändan på Lilla A:s säng, suckar den grå och försöker förgäves lyfta huvudet och blicka in mot sovrummet.
- Ja, där märker man vem som kommer först. Bara för att hon inte kunde somna när vi låg där. Ville leka och busa hela tiden.
- Det är ju inte vårt fel att vi är så lekinbjudande.
- Nej, verkligen inte.
- Fast hon kunde vara rätt hårdhänt.
- Ja, hon bet mig i nosen en gång.
- Och skrek mig rakt i örat.
- När man tänker efter har vi det nog rätt bra här. Så slipper vi hennes hårda tag.
- Vi håller ju varandra varma.
- Och fårskinnsdynan är nästan lika mjuk som sängen.
- Och det är ju skönt för Lilla A att hon fått lättare att somna.
- Och för hennes föräldrar.
- Ja, slutet gott allting gott.
- Nu sover vi.

Så praktiskt då

Jaha, då har man gått och blivit praktisk. Småbarnsföräldrarpraktisk.
”Okej-foppatofflor-är-det-fulaste-som-finns-men-de-är-ju-så-smidiga”-praktisk.
Eller ”ja-det-är-fult-med-plastmatta-i-hallen-men-jag-struntar-i-att-det-ligger-vackert-trägolv-under-för-det-är-så-svårt-att-hålla-rent”-praktisk. Det trodde jag aldrig om mig själv.
Men ni förstår, vi har ett köksbord i svartmålat trä. Det drar till sig damm och lätt att göra jack i är det. Och nu när vi har en liten sabotör i familjen, är det ju bara så opraktiskt.
Så därför sitter numer ett heltäckande tyg, med en lika heltäckande plastduk över, fasthäftat i köksbordet.
Jag gillar tyget och resultatet var tänkt att bli likvärdigt en vaxduk, men se så blev det inte. Det påminner mer om ett bord med en glasskiva på. Sådana som restauranger har, förmodligen för att det är så
p-r-a-k-t-i-s-k-t.
Det ser ut som att jag har glömt att dra bort plastfilmen från min nya mobiltelefon.
Det blänker så mycket att jag kan spegla mig i det.
Det är verkligen inte snyggt.
Ändå tycker jag om det. Om man spiller eller kladdar gör det ingenting för det är så lätt att torka av. Det är så – ja, ni fattar grejen…

No more housewives

Maken fyllde år i våras. Hans fru gav honom en box med de första fyra säsongerna av Desperate Housewives. De båda såg tiden an och gladdes åt de många kvällar som de skulle få krypa upp i soffan och avnjuta ett avsnitt av den fulländade serien. Men så blev de oroliga, de är ju småbarnsföräldrar, när skulle de få tid att titta på dvd? Nej, det var ett mission impossible.

Nu sitter de båda uppkrupna i soffan, uppfyllda av en märklig tomhet. Avsnitt 17 på säsong fyra har just slutat snurra i dvd-spelaren. Boxen är slut. Mission impossible blev mission possible – alldeles för snabbt.
Hemmafruabstinens, kallar de det de lider av.
Bäst att muntra upp dem med ett par av alla de gyllene citat som bjudits på under resans gång.
”What is this about?”
”I don’t know, I guess she doesn’t like it when you slap me.”
“Oh, so now I can’t slap my husband in my own house?”
(Gabby Solis har svårt att förstå varför blinde maken Carlos ledarhund inte tycker om henne.)

"Why are you here? And don’t say for the pizza because I know you’re lactose-intolerant."
"You gonna need place cards and you know I have an excellent penmenship."
"Don’t you dare throw your calligraphy skills in my face when you know I’m at a low point."
(Bree Hodge vill inte ha Orsons hjälp att anordna bröllopsfesten för det nyinflyttade grannparet)

Jag har just...

...avslutat ett ordentligt gapskratt med min dotter. Det är välgörande för själen det.
Minst ett sådant om dagen, det är mitt nya motto.

Sentimentalt

Jag har fått brev från Försäkringskassan. De vill informera om nya regler som gäller för föräldrapenning när barnet blivit ett år.

Usch.
Det är inte klokt vad fort tiden går.
För ett år sedan satt vi helt nollställda och försökte förstå vad sjukpenninggrundande inkomst och lägsta garantidagar hade för betydelse i vårt liv. Nu är vi så gamla i gemet att det är dags för nya regler.

Jag vill stoppa klockan och gå tillbaka ett slag.
Känna den ljuva bebisdoften från Lilla A:s huvud igen.
Ligga utslagen i soffan med henne lika utslagen på min mage.
Höra hennes allra första joller som fick det att kittla i magen.

Man glömmer.
Jag trodde föräldrar ljög eller åtminstone skämtade när de sa så.
Men det är sant. Man glömmer.
Den ljuva bebisdoften från huvudet.
Känslan av att ligga med ett litet knyte sovande på ens mage.
Ljudet av det allra första jollret.

Usch. Jag vill stoppa klockan.
Det går förstås inte. Och även om det gick, så hinner jag inte.
För just nu upptäcker jag att Lilla A sitter och river sönder mina undanlagda (och lånade) föräldratidningar. Där gick första remsan in i munnen. Tugg, tugg.
Den synen ska jag aldrig glömma.

Eller?

High five!

Lilla A sitter i barnstolen för att äta kvällsgröt. Det går sådär. Så smattrar det till och vi förstår varför. Det smattrar en gång till och en gång till. Så blir det tyst och hon sträcker upp vänsterhanden i en high five-triumf. Helt rätt, gumman! Det gäller att vara stolt över det lilla.

Nollan är spräckt

"Längtar man inte efter kommentarer när man bloggar? Tänk att jag får skicka den första. Du har ju fått till en jättefin blogg med kanonlayout, bra bilder och roliga/mysiga texter. /En annan polis (som har planerat fjärrvärme till Sävebo idag)"

Jo, visst vill man ha kommentarer. Och nu har jag fixat inställningarna så att det går att lämna sådana också. Att det ska vara så mycket att tänka på här i bloggvärlden. Men, men - är man rookie så är man.

För tidig morgonpromenad del 2

Ytterligare en sak påminde mig om höstens ankomst på vår tidiga promenad. Plötsligt började människor svischa förbi. Anständigt klädda, nyduschade, sminkade, parfymerade människor. Helt uppenbart på väg till andra arbetsuppgifter än jag.
Upptäckten fick mig att hastigt knäppa jackan för att dölja mitt vällingfläckade nattlinne, dra handen genom håret för att rätta till uppsättningen som hängt med sedan gårdagskvällen samt ignorera de fläckiga glasögonen på min näsa. Under tiden drog jag två snabba slutsatser:
1) semestern är slut
2) morgonen är inte så tidig längre

För tidig morgonpromenad

Det låg en tät dimma över staden på min och Lilla A:s alldeles för tidiga morgonpromenad.
Det slog mig att det luktade höst.
Sorgligt. Spännande. Samtidigt.

Att vara tre del 2

Det finns förstås andra sätt att bli påmind om den nya familjekonstellationen.

Att vara tre

Det är en mysig känsla att fortfarande, efter tio månader, få lite hjärtsnörp varje dag när man inser att vi två blivit tre. Små vardagliga tecken överrumplar en överallt.

Vid frukostbordet

I sommarstugans provisoriska badrumsskåp

I skoraden i hallen

Hur trött jag är

Som sagt, det var kräftskiva i går kväll. Mycket sen kväll och mycket tidig morgon. Min morgon.
Då blir man trött.
Så trött att man går på toaletten, torkar sig, spolar, tvättar händerna och sedan står där vid handfatet och inser att man fortfarande är kissnödig. Oops. Glömde visst något.

Stilkoll

Vi var på kräftskiva i går kväll. I morse ville maken veta:
- Hade du en ny kjol på dig i går?
- Jag hade en tunika och ett par byxor.

Men jag ska inte vara för hård. Byxorna var nya.
Och han tyckte faktiskt att den (alltså kjolen) var snygg.
Av två rätt möjliga blir det väl i alla fall ett halvt.

Trött men trogen

Jag vaknar av Lilla A. Hon gnäller. Jag kastar ett snabbt öga på klockan, suckar ljudlöst och ligger blickstilla i sängen för att ge henne chansen att somna om på egen hand.
Maken gör något helt annat. Innan jag hinner reagera klampar han ur sängen likt en gigantisk elefant och stapplar lika högljutt ut genom sovrumsdörren.
Där rök den chansen. Nu är gnället utvecklat i fullt skrik och jag masar mig upp. Lyfter upp Lilla A, stoppar in en napp i hennes mun och vaggar sakta fram och tillbaka.
Ögonlocken börjar fladdra och vi står så en stund. Inte en jättelång, men tillräckligt lång för att jag ska börja fundera på om inte makens toalettbesök pågår lite väl länge för den här tiden på dygnet.
När Lilla A:s ögonlock till slut kapitulerat för sömnen och jag lagt tillbaka henne i sängen, öppnas sovrumsdörren och maken kommer tillbaka. Han är inte ensam.
- Klockan är bara fyra, viskar jag och tar vällingflaskan ur hans hand.
Han ser på mig med förvirrad blick och jag är osäker på om han förstår innebörden i det jag säger. Men han smyger i alla fall tillbaka ner i sängen. Själv går jag och slår ut vällingen i vasken.
Där har ni en plikttrogen pappa. En trött plikttrogen pappa.

Dagen B

Tisdagen den 6 juni 1944, Dagen D. En historisk dag av stora mått.
Fredagen den 14 augusti 2009 har inte alls samma historiska klang.
Men för mig är den ändå Dagen D, eller kanske Dagen B.
För det här är dagen då jag, efter otaliga diskussioner med mig själv, äntligen bestämt mig för att börja blogga. Jag är kanske inte lika nervös som soldaterna som invaderade Normandie. Men ganska läskigt är det.
Men okej då.
Nu kör vi.