Rosa eller inte rosa - det är frågan

.
Uppmärksamma personer noterade att den nyinköpta mattan i myshörnan var rosa. Jag köpte den inte för att den var rosa. Jag köpte den för att det var den finaste jag hittade.
Märker ni att jag intar försvarsställning? Jag vet inte varför, men för varje rosa sak som jag köper till Lilla A så får jag ett styng av dåligt samvete. Jag går där i affären och ser mig vitt och brett omkring för att hitta en annan färg, vilken som helst, bara inte rosa. Jag känner mig så politiskt inkorrekt och jag ser hur hårdhudade feminister står där med sina pekpinnar och bannar mig för att jag fängslar min dotter i en cementerad könsroll, genom att ge henne en rosa potta, en rosa jacka och en rosa filt att gosa i.

Jag tycker att mina egna känslor är så märkliga. Jag leker med tanken att jag skulle haft en son. Och jag kan svära på att jag då inte skulle skämmas det minsta om lekmattan på hans rum var blå, om overallen han bar var blå och om pottan han skulle lära sig kissa på var blå. Jag ser inga feminister och inga pekpinnar när jag går där och fantiserar om min son och hans blåa tillvaro.

Varför gör jag inte det? Varför känner jag inte att jag fängslar min, förvisso påhittade, son i en cementerad könsroll?
Varför säger någon "skulle ni inte ha köpt en bil i stället?" när vi packar upp Lilla A:s grytor och vispar ur julklappshögen? Var det någon som sa "skulle ni inte ha köpt en docka i stället?" när grabbarna packade upp polisstationer och lyftkranar?
Varför anses det fult, skämmigt och lite förlegat att köpa typiskt tjejiga saker till sin lilla tjej? Varför ska tjejerna jämställas men inte killarna?

Oj, vad många varför. Dumma frågor, kanske någon tänker och blir en smula irriterad.
Men missförstå mig rätt. Alla Lilla A:s saker är inte rosa.
En del är lila också.

Tadaa....

.
Jag berättade om projekt koja för en tid sedan. Här är resultatet,
före- respektive efterbild. Magi, eller hur?

.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Eller inte. Kojan fick stryka på foten för en myshörna. Båda fick inte plats. Och med tanke på att Lilla A knappt vågat sig in i den där kartongen sedan den kom in i vårt hem, samtidigt som hon jublade när vi rullade ut den nya mattan, var valet inte så svårt.
Känns hur som helst fint att hon har en alldeles egen plats att vara på.

Titta hon snackar

.
Det har hänt. Lilla A har sagt sin första mening. Det skedde på morgonkvisten.

Vi var uppklädda och stod ute i kylan och skulle just hoppa in i en bil, när jag kom på att jag glömt en sak.

- Jag ska bara gå in och sätta på mina nya örhängen, sa jag.
- Det går bra med nytt också, sa Lilla A då.

Vi tittade på henne med stora ögon, jag och vårt ressällskap i bilen. Hon blev smått lyrisk av den respons hon fick, tänkte va sjutton och så brände hon av frasen en gång till:
- Det går bra med nytt också.

Wow!
Så häftigt!

Sedan vaknade jag av att en fot i storlek 20 sparkade mig i ansiktet.
Okej då. Så det var bara en dröm. Men ändå, det måste väl räknas? Hon pratade faktiskt, hon gjorde det. Det var hon, det var hennes röst, hennes mun som rörde sig. Ja, det räknas faktiskt. Nu måste jag fylla i hennes bebisbok innan jag glömmer de exakta orden.

Det går bra med nytt också.

Filmstjärnestatus

.
Jag har gjort något stort i dag. Något klassiskt.
Jag har köpt en klänning till nyår, en svart klänning. Den lilla svarta.

Den lilla svarta.

Jag känner mig som en filmstjärna när jag säger det.

Jag tänker att jag kanske ska måla naglar och läppar röda innan vi går bort på torsdag kväll.

Att jag ska stå länge framför spegeln, sminka ansiktet noga och sätta upp håret så som det anstår den lilla svarta.

Att jag ska sitta där vid middagen och känna mig oerhört fin och filmstjärneaktig och också börja det nya året med den känslan.

Sedan tänker jag på gröt som ska ätas, blöjor som ska bytas, leksaker som ska snubblas över, röda rumpor som ska luftas, välling som ska packas med, böcker som ska läsas just som man står där med kajalen mot ögonlocket och kiss på golvet som ska torkas upp när man står klar och ska gå.

Jag tänker på allt det där och inser att det blir nog inget nagellack, ingen håruppsättning och ingen noggrann sminkning. Det blir nog bara jag och den lilla svarta. Och några droppar spilld välling.

Filmstjärnestatus? Nja, nästa år kanske...

På tal om...

.
... att vara gammal. Sitter just nu och tittar på "Året med kungafamiljen".
Fyllde jag verkligen bara 27?

Miljonerna rullar in

.
Har suttit med Aftonbladets tv-kryss hela förmiddagen. Alla, jag
upprepar ALLA, rutor är ifyllda. Dock är jag lite osäker på om "härs och tvärs" verkligen ska bli "skt".

Men strunt samma. Lösenordet är kirrat och vet ni vad jag just gjort? Jag har skickat det till tvsvar@aftonbladet.se (avd hur gammal man blir när man fyllt 27).
Nu ska jag vinna första pris = fyra trisslotter. Och på dem ska jag skrapa fram miljoner. Sådetså.

Julens bevingade ord

.
Nej. Det går inte. Jag skriver, raderar, skriver, raderar. Det blir inte bra. Och snart börjar andra och sista delen av Stenhuggaren.

Så. Jag nöjer mig med att bjuda på några oförglömliga citat från julen som gått.

"Nu pallar jag inte mer." Säg det för dig själv tusen gånger. Och gånga det med hundra. Så många gånger hörde vi de fem orden på julafton. Sen kom tomten och då hörde vi det inte mer.

"Det här har jag inte ens önskat mig." Mix-Max-spelet som vi köpt till femårige systersonen föll inte riktigt i god jord. Det föll i golvet efter att kastats iväg i spontan besvikelse.

"Jag gillar inte ens den här skiten." Tack och lov var vi inte ensamma om att ha gjort ett dåligt inköpsval. Mormor och morfars Tom och Jerry-serietidning fick inte heller den uppskattning som var tänkt.

"Nu är glada julen slut, slut, slut." Pappa kan konsten att höja stämningen med en sång.

Sanningen om Rocky Road

.
För ett par år sedan tittade jag på Leilas jul på tv. Hon gjorde Rocky Road och det verkade himmelskt gott.
Jag skrev ut receptet på nätet och gjorde en egen sats. Den blev uppskattad, det blev den, men om jag ska vara riktigt ärlig så tyckte jag inte själv att det var särskilt gott. Pistagenötter smakar ju inte så värst bra och blandningen mörk choklad, dumle och marshmallows blir mycket för mycket för mycket för mycket. Helt enkelt.

Två år senare har jag förstås glömt bort det här. Jag minns bara lovorden och dum som jag är tror jag på Leila när hon i receptet beskriver Rocky Road som världens godaste godis.
Så finner jag mig själv stå där och smälta 70-procentig mörk choklad, hälla i pistagenötter, jordnötter, dumlekolor, marshmallows och blanda runt och hälla upp i form. Just det ja, nu minns jag. Det var omöjligt att få marshmallowsen att inte flyta upp ovanför chokladen. Ja, ja, strunt i det och skjuts in i kylen. Stelna, stelna och sedan skära i bitar. Just det ja, det var ett mission impossible att få upp eländet helt och fint ur formen, dumlen suger sig fast i formen och man får klippa till bitarna så att de ser ätbara ut. Kan ju passa på att smaka lite då, nej usch, det smakar verkligen inte gott. För mycket av det goda som blir alldeles på tok för mycket.

Hur som helst. Nu står det en burk med Rocky Road i vårt skafferi. Jag kommer inte att äta en endaste bit, det försäkrar jag. Men det finns det säkert andra som kommer.

För övrigt finns det just nu så mycket godis innanför våra fyra väggar att jag mår illa av blotta tanken.
Det kan förstås också vara av smakbitarna från Leilas Rocky Road.

Klappat och klart

.
Puh! Nu är alla klappar inhandlade, äntligen.
Inhandlingen skedde under en forcerad förmiddagstur på stan och det var fler än vi som var på samma uppdrag. Trängsel, stress och irritation, skulle man ju kunna tänka sig. Men icke. I affär efter affär slogs jag av hur vänliga alla var.
Normalt sett när man kommer med barnvagn brukar blickar och kroppspråk tydligt tala om för en att man bara är i vägen och till besvär. Men inte i dag. Vart jag än gick fick jag hjälp att hålla upp dörrar och både en och två gånger erbjöd sig vänliga själar att lyfta vagnen upp- och nerför besvärliga trappor. Sedan skildes vi åt med önskningar om goda jular.
Det är kanske ändå inte bara av ondo att fixa klapparna i sista sekund.

Home sweet home...

.
Så skulle inlägget som jag skulle skrivit i går, hetat. Då kom vi äntligen hem, Lilla A och jag. Och till vilket hem sen - nystädat så det förslog.
"De ringde från sjukhuset och frågade om de fick göra operationerna här i stället", sa maken.

Men det var i går det. Sedan gick dagen i rasande fart. Köpa gran, klä gran, dammsuga barr. Mycket barr eftersom halva granen redan var död när vi kom hem.
Dagen i dag har gått i samma tempo.
Vi ska tydligen fira jul här om ett par dagar.

Förtydligande

.
Till alla män därute: Nedan presenterade tes gäller inte män som är förkylda.

Att vara under stress

.
När jag låg på bb och just hade fött barn (hm, ja det är väl det man brukar ha gjort om ligger på bb...) blossade extrema exem upp över hela minder händer. De var så röda och kliade så mycket så att den fina tack-för-att-du-fött-mitt-barn-ring som maken kom med i en liten ask, fick ligga kvar i sin lilla ask eftersom fingrarna gjorde så ont.
- Det är inget farligt. En stressreaktion, sa barnmorskorna lugnande.

När jag låg i sängen i morse och just hade repat mig efter en magsjuka, kände jag hur det kliade över precis hela händerna och jag såg hur små röda prickar uppstod i takt med att jag kliade.

Jaha, då får man väl konstatera att det kan vara lika jobbigt att vara sjuk som att föda barn.

Från säng till soffa

.
Bläää vad tråkigt det här är.
Jag har nu ätit tusen skorpor, druckit alldeles för mycket cola och läst hela internet. Tre gånger om.
Tur att Lilla A just somnat så att jag kan förflytta mig till nedervåningen. Från sängen till tv-soffan.
Jippie.

Sjukstatus

.
Nätterna är det värsta när man är sjuk. Man sover illa, tiden går så ofattbart sakta, det är mörkt och man känner sig obehagligt ensam och utlämnad.
Så när jag vaknade till i natt vid halv fem-snåret och inte kände något av det där, då visste jag instinktivt att nu mår jag bra. Jag somnade om och när jag vaknade fyra timmar senare bestod samma känsla; jag mår bra!

Men smittfri är jag inte förrän i morgon förmiddag, så det blir till att ligga isolerad här på övervåningen en dag till.
En dag till att höra skratt och bus och "mamma" från nedervåningen.
Tortyr.

Så nära man ändå så långt ifrån

.
Jag ligger i min säng på andra våningen och hör rösterna från nedervåningen. Lilla A busar med farmor och farfar, hon babblar och tjuter av glädje. Jag får mms som visar när hon badar i diskhon i köket och läser bok uppkrupen i ett köksskåp.

Jag ler brett i all min eländighet och det svider till av saknad i hjärtat. När hon ställer sig vid trappgrinden och ropar ett ledset "mamma" svider det ännu mer. Jag vill vara frisk och smittfri NU så att jag kan ta hand om min underbara lilla unge.

Happy birthday

.
Jaha, då ligger man utslagen i sängen med ett glas coca cola och en tallrik skorpor på byrån jämte sig.
Kul sätt att tillbringa sin 27:e födelsedag.

Varför?

.
Varför väntar jag med att köpa juklappar till en vecka före jul?
Varför trängs jag med resten av jordens befolkning på parkeringsplatser, i köpcentra och affärer?
Varför köper jag inte ens färdigt alla julklappar utan sparar några till kvällen den 23:e?
Varför registrerades inte min sista minuten-beställning av julkort förra veckan, utan jag tvingades göra om den i dag, alldeles för sent för att jag ska hinna få och skicka iväg korten före jul?
Varför är jag så omständig att jag bestämde mig för att börja om från början och göra ett helt annat julkort än det jag misslyckades med att beställa förra veckan?
Varför ligger maken helt plösligt hemma i magsjuka medan jag och Lilla A flytt till farmor och farfar?

All I want for christmas

.
Så här i jultider får man ofta frågan "vad önskar du dig?". Fyller man, som jag, dessutom år en vecka innan julafton blir frågorna dubbelt så många.

Ju fler år som går, desto svårare blir det att svara.
Men i dag kom jag på det.
Jag vet vad jag önskar mig.
En enda sak.
Tålamod.

Ett hekto eller två kanske.
Äsch, dra till med ett kilo. Eller varför inte ett helt ton.
Det kan vara bra att ha. Man vet aldrig när det tar slut.

Psykbryt nästa

.
Nytt nattningsrekord på gång i kväll. Började 19.20 och pågår fortfarande, en och en halv timme senare. Wow.

Annat, förutom att somna, som är, minst sagt, impopulärt just nu:
- äta (en gammal klassiker)
- byta bruna blöjor
- klippa naglarna
- borsta tänderna

Känns som att vi är inne i ett bra flow just nu. Verkligen.

Mat är överskattat

.
Handen upp alla som sitter i badet och tjuter av skratt efter en dag där en flaska välling, en clementin, tre skedar ris och kyckling, en banan och en halv smörgås utgjort hela menyn.

Ingen?

Nähä. Då är det väl bara vår dotter då.

Det är advent...

.
... var glad, tänd ljus
för vi är friska i vårt hus!

I huvudet på en kräkofob

.
Vi är tre mammor med barn i samma åldrar som har träffats regelbundet det senaste året.
Två av de tre senaste dagarna har vi träffats.
Två av tre barn har under denna tidsperiod kräkts.
Inte Lilla A. Inte än.

Ingen tycker om magsjuka. Alla avskyr att kräkas. Men alla avslutade inte sin aftonbön med "gode Gud, gör så att jag inte blir magsjuk" varje kväll under hela sin uppväxt. Som jag.
Jag är kräkofob. Och så här tänker en sådan:
Ska du inte ha mer gröt i dag, Lilla A? Okej, då blir det lite mindre att kräkas upp i alla fall.
Kan vi verkligen laga köttbullar och stuvade makaroner till middag? Är det bra kräkmat?
Ska jag strunta i det planerade baket? Om jag blir sjuk måste jag ju slänga alltihop.
Vågar vi ta oss ner till stan för att köpa julkrubban? Tänk om vi blir sjuka på vägen dit?
Äsch, vi går ut och köper julkrubban. Då har vi ju åtminstone något fint att titta på mellan kräkningarna.

Snälla, håll tummarna för kräkofoben och hennes dotter nu.

Dagens nyinköp

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Tänk att man kan köpa en julkrubba i affärerna anno 2009! Men jag fick leta...

Projekt koja

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Titta vad pappan kom hem med från jobbet i går kväll! Han ska måla, skära, belysa och inreda och sedan är det bara för Lilla A att krypa in och mysa.

Tipspromenad light

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Den här skyddsängeln fick Lilla A i present när hon barnvälsignades. Sedan dess har den haft ett vakande öga på henne från en tavellist över hennes spjälsäng.
Frågan är vad som har hänt med ängeln och det lilla barnet.

1) Ingenting. Den ska se ut så här.
X) Lilla A blev arg och kastade den i golvet.
2) När mamman i går kväll, famlande i ett mörkt rum, skulle lägga en extranapp inför natten på ovan nämnda tavellist, råkade hon stöta till ängeln så att den ramlade rakt ner i spjälsängen, träffade Lilla A:s hand och gick i tre bitar av smällen, varpå Lilla A med sin fulla rätt vaknade med ett gallskrik och fortsatte skrika i panik en lång stund och inte somnade om förrän hon fått en halv flaska välling och titta på ett halvt Teletubbies-avsnitt i mobilen.

Ledtråd? Makens kommentar när jag fotade den trasiga presenten löd "ska du verkligen hänga ut dina egna misstag?"

Somliga dagar och andra dagar

.
Somliga dagar går allting fel i mamma-barn-land. Man gnäller och man skäller och man grälar och man gråter och man undrar vad Gud tänkte när han sa "varsågod, du får bli mamma".

Andra dagar blir ett enkelt mellanmål till en härlig högtidsstund. Man sitter med dottern i knäet och äter fil och mosad banan i ett eftermiddagsskumt kök och allt känns så rätt och så lätt och så komplett och man tackar Gud för att han sa "varsågod, du får bli mamma".

I går var en somlig dag.
I dag hoppas jag på en annan dag.

Som man frågar får man svar

.
Vi sitter i soffan och läser bok, Lilla A med rumpan bar.
- Du fryser inte om rumpan väl? frågar jag.
Hon skakar på huvudet till svar.

Så bra då, tänker jag men frågar en gång till, för säkerhets skull.
- Fryser du om rumpan?
Nu blir svaret en ivrig nickning.

Hm, en lektion i ledande frågor vore nyttigt. För min del alltså.

Drabbande insikt vid ett målarbord

.
"Barn är inte några målarböcker. Man kan inte färglägga dem med sina favoritfärger", säger Rahim Khan i Flyga drake (har ni inte läst den, gör det!).

Han har rätt.
Man kan inte heller få dem att färglägga ett papper med sina favoritfärger, eller ens med några färger alls.
Det blev jag varse i dag.

Vi tillbringade förmiddagen på öppna förskolan. Gjorde fotavtryck under gallskrik och tog sedan plats vid målarbordet. Väninnans son målade sin första teckning vid samma bord för några veckor sedan och konstverket hänger nu på hans sovrumsdörr.
Det var med den intentionen jag drog av Lilla A:s tunika och satte på henne ett förkläde, la ett tomt papper på bordet framför henne och räckte fram en pensel. Tårarna efter fotavtryckets trauma dröjde sig fortfarande kvar på kinderna när hon mycket motvilligt greppade tag i penseln. Så drog hon några drag och skakade sedan på huvudet. Jag erbjöd henne en ny färg men huvudet fortsatte bara att skaka. Så siktade hon in sig på en burk tuschpennor och jag tänkte "va sjutton, det måste ju inte vara vattenfärg" och räckte henne burken. Men se inte heller med pennorna skulle hon rita, hon skulle bara plocka ur dem i burken, lägga dem på papperet och eventuellt dra av en kork eller två.

Vi satt kvar en bra stund, till slut var vi ensamma kvar i rummet. Men inte heller lugnet och ron gav henne inspiration, hon skulle helt enkelt inte måla mer i dag.
- Hon kör den minimalistiska stilen, skämtade jag till förskolläraren som kom för att städa undan i rummet, men inom mig brände Rahim Khans visdomsord.

Jag som så gärna ville komma hem med en färgsprakande teckning att rama in och hänga över spjälsängen, har nu ett papper med några, låt oss kalla dem minimalistiska, penseldrag i nederkant, upphängt på kylskåpet.
Som en påminnelse om att barn är som de är, gör som de vill och att det är precis så det ska vara.



.

Fjortonmånadersfötter

.

Peptalk

.
Vi har ännu inte rönt några framgångar på pappanattningsfronten. Men
i kväll måste det funka, för i kväll ska jag på bio och se den tredje
Stieg Larsson-filmen, tillsammans med två andra mammor på vift.
Så nu kör vi lite peptalk här hemma, Lilla A och jag. Vi läser Ann Forslinds "Bäbis rädd" om och om igen.
Bäbis har just vaknat i sängen men trots att han kastar nappen i golvet är det ingen som kommer. Då blir Bäbis rädd och ropar på sin käraste:



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Men titta här. Pappa kommer (jag överdriver artikulationen på ordet pappa så att jag nästan spricker). Tänk så bra att pappa kom och tröstade. Åh vad skönt att bli tröstad av pappa.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Och just det ja, här är mamma. Hon finns ju också. Det är bra att veta.

Kollegor in action

.
Skrev jag att jag hade jobbångest för ett tag sedan? Jag gjorde det, inte sant.
Men så fick jag se den här filmen från företagets julfest i helgen (som jag tyvärr missade). Med sådana härliga pinglor till arbetskamrater finns det ju ingen anledning till oro.

Jodåsåatte...

.
... i dag har vi haft bullar i ugnen. 30 stycken för att vara exakt. Gjorda på saffran och ingenting annat.
.

Ingen bulle i ugnen

.
Vilket antiklimax.
Vi skulle baka lussekatter i eftermiddag, Lilla A och jag. Var och handlade på förmiddagen och tog god tid på mig i affären. Hade en förskriven lista som jag följde till punkt och pricka. Nästan.
"2 pkt jäst" stod det överst på denna lista. Noll paket jäst kom jag hem med, upptäckte jag när det stora baket nu skulle inledas.

Hur kan man vara så glömsk? Så trög och så förvirrad och så borta i största allmänhet att man missar jästen. Som till råga på allt inleder hela listan.

Det som skulle bli så trevligt. Vi som skulle ha det så mysigt.
Usch. Fy. Ve. Och. Fasa. Vad trött jag blir på mig själv.

Morgon med Teletubbies

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Lilla A gillar att titta på Teletubbies och det sänds i perfekt tid för oss morgonpigga (hm, ja just det...)
I dag hann Teletubbiesarna med att säga hej och hej då (det tar ungefär halva programmet - repetition är ju som bekant kunskapens moder), springa runt, runt, runt och så kom en nalle ner i en luftballong och underhöll med lite sång och dans. Ja, och så blev Dipseys hatt uppäten av en dammsugare.

Fängslande.

Kan ni se bilden?

.
Om någon haft en kamera i vårt sovrum i natt, hade det blivit en rolig bild.
Lilla A låg i mitten, på tvärsen förstås. Med huvudet på pappans kudde och fötterna på mammans och kroppen däremellen.
Mamman och pappan? Ja, de låg fastnaglade utmed varsin kant och försökte sova samtidigt som de var tvungna att hålla sig tillräckligt vakna för att inte ramla i golvet.

Kvällsreflektion

.
Sprang över en snabbis till Shell-macken rakt över gatan och impulsköpte en brownie. De få stegen hem grubblade jag över om jag skulle äta den framför Sommarpratarna eller om jag skulle spara den till Desperate Housewives.

Tänk. Jag har haft småbarn i snart fjorton månader. Men jag har fortfarande inte lärt mig att tänka som en småbarnsförälder. Då hade jag grubblat över om jag skulle hinna äta kakan i kväll över huvud taget. Det hade varit mer korrrekt.

Och två steg tillbaka...

.
Olle låter sig inte motas så lätt.
Lilla A skrek i panik nästintill hyperventilation under nattningen och där satt jag utanför i soffan och försökte nagla mig fast för att inte gå in och lägga mig i.
Till slut kom hon själv utraglande, högröd i ansiktet och groggy i kroppen sprang hon mot mig. Och vad gör man då? Man ger med sig. Man säger "kom till mamma, lilla gumman. Ska vi gå och sova, du och jag?" Trots att man vet att man inte borde. Trots att man vet att det måste gå lika bra att sövas i pappas famn som i mammas.

Ett steg fram och två tillbaka.

Äntligen ratad!

.
I dag har det äntligen hänt. Lilla A har valt pappa före mamma.
Det låter kanske inte som något jag borde skryta med så här offentligt, men det är precis vad jag tänker göra.
Lilla A har i princip alltid varit extremt mammig och den senaste tiden har det gått från att vara gulligt och smickrande, till att bli ett problem. I dag var maken ledig och då passade vi på att försöka mota Olle i grind. Pappan och Lilla A har tillbringat i princip hela dagen på egen hand, medan mamman fått ro om sig själv här hemma.

Och tänk vad en dag av gemenskap kan göra. Nyss, när maken stod och diskade efter kvällsmaten, gick Lilla A rakt förbi mig och med bestämda steg traskade hon mot diskhon med en bok i sin hand. Pappa skulle läsa!
Så. Pappa fick lämna över diskborsten till mamma och sätta sig och läsa bok i soffan med dottern sin.

Ett litet steg för Lilla A. Ett stort steg för familjen Franzén.