Rosa eller inte rosa - det är frågan

.
Uppmärksamma personer noterade att den nyinköpta mattan i myshörnan var rosa. Jag köpte den inte för att den var rosa. Jag köpte den för att det var den finaste jag hittade.
Märker ni att jag intar försvarsställning? Jag vet inte varför, men för varje rosa sak som jag köper till Lilla A så får jag ett styng av dåligt samvete. Jag går där i affären och ser mig vitt och brett omkring för att hitta en annan färg, vilken som helst, bara inte rosa. Jag känner mig så politiskt inkorrekt och jag ser hur hårdhudade feminister står där med sina pekpinnar och bannar mig för att jag fängslar min dotter i en cementerad könsroll, genom att ge henne en rosa potta, en rosa jacka och en rosa filt att gosa i.

Jag tycker att mina egna känslor är så märkliga. Jag leker med tanken att jag skulle haft en son. Och jag kan svära på att jag då inte skulle skämmas det minsta om lekmattan på hans rum var blå, om overallen han bar var blå och om pottan han skulle lära sig kissa på var blå. Jag ser inga feminister och inga pekpinnar när jag går där och fantiserar om min son och hans blåa tillvaro.

Varför gör jag inte det? Varför känner jag inte att jag fängslar min, förvisso påhittade, son i en cementerad könsroll?
Varför säger någon "skulle ni inte ha köpt en bil i stället?" när vi packar upp Lilla A:s grytor och vispar ur julklappshögen? Var det någon som sa "skulle ni inte ha köpt en docka i stället?" när grabbarna packade upp polisstationer och lyftkranar?
Varför anses det fult, skämmigt och lite förlegat att köpa typiskt tjejiga saker till sin lilla tjej? Varför ska tjejerna jämställas men inte killarna?

Oj, vad många varför. Dumma frågor, kanske någon tänker och blir en smula irriterad.
Men missförstå mig rätt. Alla Lilla A:s saker är inte rosa.
En del är lila också.

Tadaa....

.
Jag berättade om projekt koja för en tid sedan. Här är resultatet,
före- respektive efterbild. Magi, eller hur?

.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Eller inte. Kojan fick stryka på foten för en myshörna. Båda fick inte plats. Och med tanke på att Lilla A knappt vågat sig in i den där kartongen sedan den kom in i vårt hem, samtidigt som hon jublade när vi rullade ut den nya mattan, var valet inte så svårt.
Känns hur som helst fint att hon har en alldeles egen plats att vara på.

Titta hon snackar

.
Det har hänt. Lilla A har sagt sin första mening. Det skedde på morgonkvisten.

Vi var uppklädda och stod ute i kylan och skulle just hoppa in i en bil, när jag kom på att jag glömt en sak.

- Jag ska bara gå in och sätta på mina nya örhängen, sa jag.
- Det går bra med nytt också, sa Lilla A då.

Vi tittade på henne med stora ögon, jag och vårt ressällskap i bilen. Hon blev smått lyrisk av den respons hon fick, tänkte va sjutton och så brände hon av frasen en gång till:
- Det går bra med nytt också.

Wow!
Så häftigt!

Sedan vaknade jag av att en fot i storlek 20 sparkade mig i ansiktet.
Okej då. Så det var bara en dröm. Men ändå, det måste väl räknas? Hon pratade faktiskt, hon gjorde det. Det var hon, det var hennes röst, hennes mun som rörde sig. Ja, det räknas faktiskt. Nu måste jag fylla i hennes bebisbok innan jag glömmer de exakta orden.

Det går bra med nytt också.

Filmstjärnestatus

.
Jag har gjort något stort i dag. Något klassiskt.
Jag har köpt en klänning till nyår, en svart klänning. Den lilla svarta.

Den lilla svarta.

Jag känner mig som en filmstjärna när jag säger det.

Jag tänker att jag kanske ska måla naglar och läppar röda innan vi går bort på torsdag kväll.

Att jag ska stå länge framför spegeln, sminka ansiktet noga och sätta upp håret så som det anstår den lilla svarta.

Att jag ska sitta där vid middagen och känna mig oerhört fin och filmstjärneaktig och också börja det nya året med den känslan.

Sedan tänker jag på gröt som ska ätas, blöjor som ska bytas, leksaker som ska snubblas över, röda rumpor som ska luftas, välling som ska packas med, böcker som ska läsas just som man står där med kajalen mot ögonlocket och kiss på golvet som ska torkas upp när man står klar och ska gå.

Jag tänker på allt det där och inser att det blir nog inget nagellack, ingen håruppsättning och ingen noggrann sminkning. Det blir nog bara jag och den lilla svarta. Och några droppar spilld välling.

Filmstjärnestatus? Nja, nästa år kanske...

På tal om...

.
... att vara gammal. Sitter just nu och tittar på "Året med kungafamiljen".
Fyllde jag verkligen bara 27?

Miljonerna rullar in

.
Har suttit med Aftonbladets tv-kryss hela förmiddagen. Alla, jag
upprepar ALLA, rutor är ifyllda. Dock är jag lite osäker på om "härs och tvärs" verkligen ska bli "skt".

Men strunt samma. Lösenordet är kirrat och vet ni vad jag just gjort? Jag har skickat det till tvsvar@aftonbladet.se (avd hur gammal man blir när man fyllt 27).
Nu ska jag vinna första pris = fyra trisslotter. Och på dem ska jag skrapa fram miljoner. Sådetså.

Julens bevingade ord

.
Nej. Det går inte. Jag skriver, raderar, skriver, raderar. Det blir inte bra. Och snart börjar andra och sista delen av Stenhuggaren.

Så. Jag nöjer mig med att bjuda på några oförglömliga citat från julen som gått.

"Nu pallar jag inte mer." Säg det för dig själv tusen gånger. Och gånga det med hundra. Så många gånger hörde vi de fem orden på julafton. Sen kom tomten och då hörde vi det inte mer.

"Det här har jag inte ens önskat mig." Mix-Max-spelet som vi köpt till femårige systersonen föll inte riktigt i god jord. Det föll i golvet efter att kastats iväg i spontan besvikelse.

"Jag gillar inte ens den här skiten." Tack och lov var vi inte ensamma om att ha gjort ett dåligt inköpsval. Mormor och morfars Tom och Jerry-serietidning fick inte heller den uppskattning som var tänkt.

"Nu är glada julen slut, slut, slut." Pappa kan konsten att höja stämningen med en sång.