Stackars mig, stackars Elisabeth, stackars Josef

.
Kroppen värker, halsen kittlar och termometern visar trettioåtta och lite till. Jag mår, med andra ord, inte så bra. Något som resulterat i att Lilla A och jag tillbringat sista halvan av dagen i soffan och att tv:n fått stå på lite längre än bolibompaminuterna.

Såg bland annat på TV4:s Förkväll där Elisabeth Höglund hade Josef Fares på besök. Intervjun skulle handla om hans nya film "Farsan", vilken Elisabeth Höglund upplyste hade premiär till helgen. Och så visades ett klipp.

"Den här scenen är lite av en nyckelscen i filmen. För dem som inte har sett den, berätta varför", säger Elisabeth Höglund efteråt.

För dem som inte har sett den. För alla då med andra ord, eftersom den inte haft premiär än...?
Josef Fares vill inte berätta så mycket, väljer varsamt sina ord för att inte avslöja för mycket. Elisabeth Höglund är inte med noterna utan avbryter och berättar så mycket så att Josef Fares tvingas avbryta henne.

Så där håller det på. Jag tycker så synd om dem. Om Elisabeth som av någon anledning är så nervös och dåligt påläst och läser innantill ur sina intervjufrågor. Om Josef Fares som skrattar generat och som inte ser ut att känna sig särskilt bekväm trots den fåtölj han sitter i.

När frågorna övergår till att handla om Josef Fares uppväxt i Libanon och hur han som tioåring kom till Sverige, har Elisabeth inte läst sin läxa och herr Fares får ödmjukt upplysa henne om att han gjort en liten film som heter "Zozo", som delvis är baserad just på hans upplevelser som nyanländ i Sverige. Varpå Elisabeth Höglund svarar "jaha".

Men allra värst blir det när hon ska återerövra intervjun och självsäkert påstår att Josef Fares ju fick stryk i skolan när han kom till Sverige. Nu kan inte Josef Fares hålla skrattet tillbaka längre och utbrister förvånat "va? Fick jag?". Så tittar han sig omkring i studion i vad som ser ut att vara ett försök att hitta någon att i tyst samförstånd säga "vad är det här för nåt?" till.

"Ja, det har jag läst", svarar Elisabeth Höglund.

Jag skäms så att kinderna blossar av mer än bara feber. Jag har också gjort pinsamma intervjuer, varit dåligt påläst och allmänt okunnig. Men jag har aldrig gjort det i direktsänd tv.

Stackars Elisabeth. Stackars Josef. Och stackars mig, vars kinder fortfarande blossar.