Lite fattigare, men ändå väldigt rik

.
Jag var hos optikern i går. Det var ett mycket märkligt besök.
Det brukar liksom vara ganska tyst och lite stelt under tiden som man sitter där med näsan tryckt mot den där konstiga apparaten, optikern brukar vara mycket koncenterad och något sammanbitet be mig läsa bokstäverna på nedersta raden.

Det här var helt annorlunda. Från det att denna optiker, en kvinna i medelåldern, bad mig uppge mitt jobbnummer och jag berättade att jag var mammaledig och ändå inte fanns på det numret, kunde hon inte sluta prata. Om barn.

På ett ögonblick berättade hon att hon inte hade några egna, men att hon hade förmånen att få ”låna” barn i bekantskapskresten. Det var så härligt, sa hon, att få träffa dessa andras barn regelbundet och få följa deras uppväxt.
Och trots att hon var så social och rösten så lättsam när hon berättade, så kunde jag inte bli kvitt tanken att hon just blottat sitt livs sorg för mig.
Så där satt jag med näsan tryckt mot apparaten och försökte urskilja om tredje raden började med ett h eller ett r, samtidigt som hon satt mitt emot och berättade om när systerns barn varit så pappiga att systern känt sig utanför. Systern hade inte sagt det rakt ut, men hon kände henne så väl att hon förstått det ändå. Hon kunde läsa henne som en öppen bok, sa hon.
Och just där och då var allt jag kunde tänka att jag just läst henne som en öppen bok. Och att handlingen kändes så sorglig.

Jag gick ut därifrån 1245 kronor fattigare men när jag mötte upp maken och dottern, kände mig ändå oändligt rik.