.
Just innan jag snubblat över den låda med äpplen och plommon som någon vänlig själ med för många fruktträd ställt ut på trottoaren, mötte jag en bil som körde sakta, sakta. Ett stort, flådigt monsteråk och en manlig förare bakom ratten. Hittade han inte?
Jodå, när jag sänkte blicken en aning såg jag att det var kö på vägen. En av kvarterets änder hade valt att ta sin eftermiddagspromenad mitt i gatan och någon brådska hade han inte.
Och inte bilisten heller. Han tutade inte, svor inte, körde inte om den - och inte heller på den. När han tittade på mig genom rutan log han bara och ryckte en aning på axlarna. Tog det hela med ro, helt enkelt. När anden till slut svängde åt ett annat håll, ökade han på farten igen.
Nog finns det hopp för mänskligheten, alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar