Mamma och baby på vift

.



.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Packat och klart. Alldeles strax ska Lilla A och jag sätta oss i bilen och åka ner till mina föräldrar. En hel vecka ska vi vara där och maken kommer först på torsdag nästa vecka.
.
.



.
.
.
.
.
.

..

.

.
.
.
.
.
.
Resgodis. Planen är att Lilla A ska sova och jag njuta av att köra bil i tysthet. Tyvärr är det inte så mycket med det resgodis som jag förutseende nog köpte redan i går.

Veterinären nästa

.
Ninni Schulman hade tråkigt häromdagen och fick veta nya saker om sig själv genom att fråga 118 100 vem hon var. Prova ni också, uppmanade hon.

Och tja, varför inte, tänkte jag. Jag började med samma fråga och fick veta att jag är en toppentjej som njuter av livet och som inget hellre vill än att ligga i en hängmatta och äta jordgubbar.

Okej. So far so good (förutom det där med hängmattan, sådant lafs blir jag åksjuk av). Men så fick jag för mig att utnyttja tjänsten till lite viktigare ändamål och messade iväg "Varför vill inte Lilla A äta mat?"

Någon minut senare pep det till i min rosa fjortismobil.
"118 100 tror att Lilla A precis ätit lunch, och dessutom smakat på lördagsgodiset i förskott och därför inte vill äta mat just nu. Trevlig helg!"

Åh nej, så lätt ska de inte få komma undan, tänkte jag. Och formulerade mig lite mer specifikt.
"Varför har inte Lilla A velat äta mat på flera månader?"

Det gick en stund och så pep det till på nytt. Nu hade de bytt taktik.
"Aj då! Varför "Lilla A" inte har velat äta de senaste månaderna är svårt att säga, men om det till exempel är en orm så behöver de inte äta så många gånger per år. Vi föreslår att ni uppsöker en veterinär om ni är oroliga. Lycka till!"

Värdefull tjänst det där, det må jag säga.

Konsten att köra slut på sig själv

.
Ibland är jag lat.
Ibland är jag supermegadundereffektiv.
I dag är jag supermegadundereffektiv.
Sedan jag gick upp halv sex har jag hunnit:

- ge Lilla A välling och byta hennes blöja.
- tvätta och hänga upp tre tvättar.
- klistra in kort i fotoalbum.
- dricka kaffe och äta frukost.
- ge Lilla A gröt.
- snabbframkalla bilder på Expert.
- handla mat på Coop under tiden som bilderna framkallades.
- klippa och klistra in familjebilder i en fotokub till Lilla A.
- skriva ett blogginlägg för att visa hur förträfflig jag är.

Att somna i soffan

.
I eftermiddags steg jag ut ur babybubblan och åkte på jobbmöte. Det tog på krafterna. Fy vad trött jag har varit i kväll.
Redan vid åtta kände jag en instinktiv lust att gå och lägga mig.
- Men gör det då, tyckte maken självklart.
- Nej, då är jag rädd att jag vaknar i natt och är pigg.

Så jag gjorde det enda rätta. Kröp upp i soffan under en varm filt - och somnade. Läggning light, kan man säga. Finns det något skönare?
Å andra sidan, finns det något värre än att vakna upp där i soffan och tvingas masa sig upp för att tvätta av ansiktet och borsta tänderna och byta om till pyjamas? Jag blir helt enkelt en avskyvärd person av det. Så det är nog bäst att jag slutar här. God natt.

Lite fattigare, men ändå väldigt rik

.
Jag var hos optikern i går. Det var ett mycket märkligt besök.
Det brukar liksom vara ganska tyst och lite stelt under tiden som man sitter där med näsan tryckt mot den där konstiga apparaten, optikern brukar vara mycket koncenterad och något sammanbitet be mig läsa bokstäverna på nedersta raden.

Det här var helt annorlunda. Från det att denna optiker, en kvinna i medelåldern, bad mig uppge mitt jobbnummer och jag berättade att jag var mammaledig och ändå inte fanns på det numret, kunde hon inte sluta prata. Om barn.

På ett ögonblick berättade hon att hon inte hade några egna, men att hon hade förmånen att få ”låna” barn i bekantskapskresten. Det var så härligt, sa hon, att få träffa dessa andras barn regelbundet och få följa deras uppväxt.
Och trots att hon var så social och rösten så lättsam när hon berättade, så kunde jag inte bli kvitt tanken att hon just blottat sitt livs sorg för mig.
Så där satt jag med näsan tryckt mot apparaten och försökte urskilja om tredje raden började med ett h eller ett r, samtidigt som hon satt mitt emot och berättade om när systerns barn varit så pappiga att systern känt sig utanför. Systern hade inte sagt det rakt ut, men hon kände henne så väl att hon förstått det ändå. Hon kunde läsa henne som en öppen bok, sa hon.
Och just där och då var allt jag kunde tänka att jag just läst henne som en öppen bok. Och att handlingen kändes så sorglig.

Jag gick ut därifrån 1245 kronor fattigare men när jag mötte upp maken och dottern, kände mig ändå oändligt rik.

Sms-uppdatering

.
Jag till syster: "Nej, du behöver inte gå till psykolog. Det måste varit koftan som var galen, den ropade på mig också. Nu ligger den fint hopvikt i byrålådan."

Sms-konversation med systern

.
Syster till mig: "Hej! Har du upplevt att kläder ropar efter dig i affären. Det var jag med om i dag. Jag stod i kassan på Kappahl och köpte jeans till pojkarna, då ropar en kofta på mig: köp mig med! Så vad gör man? Jo, man betalar jeansen och går och hämtar koftan, som dock inte är till mig utan till en flicka på två månader. Jag är knäpp, men jag kunde inte lämna kvar den i butiken. Psykologen nästa kanske?"

Jag till syster: "Hjälp vad fin! Finns den på Kappahl nu?"

Syster till mig: "Ja, den finns på Kappahl nu men bara under en begränsad tid. De hade ännu mer fint i en vintagekollektion så skynda dig dit."

Det får allt bli en tur på stan i dag. Ni ser ju själva mästerverket nedan.



.

Om min matkrånglare

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag har inte skrivit så mycket om Lilla A:s matbekymmer här på bloggen. Mest för att det är en så stor del av vår vardag att jag känner att det finns en risk att jag skulle bli lite tjatig.

Men. I senaste numret av mama, som finns i butik från och med i dag, skriver jag om vår situation och här ges också bra experttips på hur man handskas med små matkrånglare. Spring ut och köp, vet ja!

Dukat till fest

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Dukat till fest? Ja, man skulle kanske kunna tro det, med trosskydd och allt. Men så här fint har vi det varje måltid, eftersom Lilla A är en matkrånglare av rang.
För att hon över huvud taget ska äta någonting, måste hon vara helt omedveten om att hon gör det - äter alltså - och då gäller det att trixa och avleda från första till sista skeden. (Ibland hjälper inte ens det och då är den första också den sista.)
Vilka saker som fungerar som avledning varierar, på bilden syns den dagsfärska topplistan.

Tidsförvirring

.
Ni har väl förresten kommit ihåg att ställa om till vintertid? Ni har väl så att säga ställt tillbaka utemöblerna i förrådet?

Det råder alltid stor förvirring hemma hos oss i samband med (och lång tid efter) dessa tidsomställningar, eftersom maken envisas med att referera till vad klockan egentligen är. Innan omställningen.
Det är inte bara högst irriterande. Det kan också bli fel på många sätt. Som i morse när han iakttog hur trött Lilla A var och underströk sin iakttagelse med att ange hur länge hon varit vaken.
Klockan var halv tio vid tiden för hans resonemang. Hon vaknade klockan fem. Vem som helst kan räkna ut att antalet vakna timmar därmed var fyra och en halv. Vem som helst. Utom maken. För egentligen var ju klockan halv elva.

Alldeles nyss satt vi soffan och eftertexterna till Kalla Fakta rullade på tv:n.
- Nej, man kanske skulle gå och lägga sig...
- Klockan fem i åtta?
- Jag ska inte säga vad klockan egentligen är. Men det är natti natti för Franzén.

Natti natti, då. Sov gärna tills det är dags att ställa fram utemöblerna i trädgården igen. Så att säga.

Nu är huset kirrat

.
Ursäkta frånvaron. Vi har varit hos svärföräldrarna och styckat kött.
Därav dåligt bloggande. Och dåligt husletande också för den delen.
Det sistnämnda sköter dock andra bra åt oss.

Samtal på mobilsvar i morse, det är svågern som ringer:

- Vi har hittat ett kanonhus till er i Johansberg.
- Jöransberg!, rättar systern i bakgrunden.
- Ja, Jöransberg. Ja, så är det. Ring om du vill ha prisuppgifter.
- Och möbleringsförslag. Och ombyggnadsförslag, hojtar systern.

Sedan tog meddelandet slut. De bor mitt ute i skogen. Kanske bröts det innan de hann säga "finansieringsförslag".

Lilla A hjälper till med tvätten

.

Finn ett fel

.


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Gullig hörna, inte sant? Men är det verkligen okej för en ettåring att ha så stora fötter?
Man kan ju tycka att de borde sagt något om det på ettårskontrollen på bvc i dag. Men det gjorde de inte.
I stället konstaterade de att vår dotter är normal och firade detta med att sticka en rejäl spruta i vardera lår. Hua.

Morsan måste skryta

.
Alltså. Jag måste bara. Skryta lite. Om min dotter. Som är så smart.

Jag säger: kan du inte dansa lite?
Hon börjar genast gunga upp och ner i en skön om än något statisk stil.

Jag säger: hej då.
Hon börjar genast vinka.

Jag säger: kan du hämta dockan?
Hon hämtar genast dockan.

Jag säger: var är mamma?
Hon pekar genast på… lampan.
Jag säger: var är pappa?
Hon pekar genast på… lampan.

Jaja. Det är ju inte kul att vara överintelligent. Det har man ju hört.

En bra start på dagen

.
Först vann jag 300 000 kronor på någon form av skraplott.
Sedan vaknade jag av att Lilla A kastade nappen i golvet.
Därefter tittade jag på klockan och konstaterade att vi fått
sova till halv åtta.

Skiftbyte i Familjen AB

.
Det är trevligt att ha familj. Men ibland känns det snarare som att driva ett företag. I dag är en sådan dag.
.
08.01 åkte maken till jobbet.
17.34 kom han hem.
17.35 informerade jag om att Lilla A bajsat kvart i fem, ätit fem över men inte sovit sedan halv ett.
17.37 åkte jag iväg.
20.12 kom jag hem.
20.13 informerade maken mig om att Lilla A klämt fingrarna mellan toasitsen och toalocket och gråtit en skvätt, att hon lämnat 100 milliliter välling men att hon somnat innan han ens hunnit lägga dockan tillrätta jämte henne på kudden.
20.15 åkte han iväg.

Trevligt att träffas, hörru. Hoppas att du haft en trevlig dag. Ses i morrn.

Jag biktar mig

.
Det händer att jag slölyssnar på Mix Megapol när jag går hemma om dagarna. På eftermiddagarna brukar de ha något de kallar för sms-bikten. Den som känner att den gjort något dumt skickar en bekännelse via sms och så bestämmer programledaren om syndaren får förlåtelse eller ej.
Antingen var programpunkten struken idag, eller så missade jag den. Och det var synd, för jag hade verkligen behövt den.

Det hände sig nämligen att Lilla A levererade en blöja så välfylld att det blev lite över till tröjan och byxorna också. Vad gör man då? Jo, man rusar förstås ner till tvättstugan för att boka en akuttid och få de nerskitade (bokstavligt talat) plaggen rena bums.
Men när man gjort detta och sedan inser att tvättmedlet är slut, verkligen helt finito, vad gör man då? Jo, man (och här kommer bekännelsen) lånar lite av det tvättmedel som någon välorganiserad själ i förväg ställt ner i tvättstugan tillsammans med den tvätt som ska tvättas under en tvättid som naturligtvis bokats i god tid.
Nu hänger Lilla A:s rena kläder på tork och det fattas lite av en okänd grannes tvättmedel.

Så. Vad sägs? Får jag förlåtelse?

Fas fyra - uppenbarligen

.
Min man påstår att jag går igenom olika faser när jag letar hus. Fas ett är när jag hittar ett hus på Hemnet och genast flyttar in, i fas två åker vi och tittar på det och i fas tre blir det platt fall eftersom det antingen inte föll oss i smaken eller för att det blev för dyrt.
-Nu vet jag vad som väntar, sa han i går och syftade på fas fyra som tydligen börjar när vi kommer hem till lägenheten igen och jag genast börjar smida planer för hur vi kan göra om.

Jag förstår faktiskt inte alls vad han menar. Så här har vi det alltid möblerat.



















.

Och att måttbandet ligger framme är en ren slump. Liksom att jag råkar veta att väggen där kuddarna ligger är 1,5 meter och att det får plats fyra Ikeakorgar i de nedersta planen i våra bokhyllor.

News! News! News!

.
Ringde just maken på jobbet för att rapportera om ett framsteg på hemmaplan. Men han var visst upptagen i telefon och då får man skylla sig själv. Då blir man inte först att veta. Att Lilla A i dag lärt sig resa sig upp helt utan stöd och sedan fortsätta vandra ut i tomma intet.

Tyd min dröm

.
Hur - HUR - kan man drömma om en person som gick en klass över en hela grundskolan, som man inte sett sedan dess, som man i princip aldrig pratade med och som man med nöd och näppe kommer ihåg namnet på?

Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Inget för oss

.
Det bidde inget hus.
Vad bidde det då, då?
Det bidde ingenting. Den här gången heller.

Att leva med en bloggare

.
Veckan lider mot sitt slut och det vankas tacoskväll. Mysigt.
Köttfärsen är stekt och kryddad. Osten riven. Gurkan, ananasen, tomaterna, löken och salladen uppskuren. Såserna och nachoschipsen upphällda. Allt är inburet på en rund bricka och står färdigt på vardagsrumsbordet.
Jag kommer in med de rykande varma tortillabröden, men maken gör ingen antydan att hugga in. Han sitter fortfarande tillbakalutad i soffan när han lugnt konstaterar:
- Jag antar att du ska ta en bild till bloggen.

A call to Zürich

.
Vi ska träffa bankmän i dag. Det ska pratas hus, lån och pengar.
Someone please call Zürich and move some money around.

Frågor och svar

.
Fråga 1: Vems unge klöks av ärtor, majs och potatis, men har inga problem att tugga och svälja en tre centimeter stor dammtuss, omgärdad av ett gäng långa hårstrån?

Svar: Min.

Fråga 2: Vems morsa dammsög i går kväll, men drog ändå alldeles nyss ut en tre centimeter stor dammtuss omgärdad av ett gäng långa hårstrån, ur sin unges mun?

Svar: Lilla A:s.

Lite mera hus

.
Det har gått mindre än en vecka sedan vi först fick syn på huset. Vi har inte ens varit inne i det än.
Ändå har jag redan målat om i hallen, satt in skjutdörrar mellan hall och kök, tagit bort heltäckningsmattor och slipat trägolv och byggt om garaget till en gillestuga och planterat häck i trädgården.

Och så säger folk att småbarnsföräldrar har ont om tid.

Stängt på grund av hus

.
Jag är tom i bollen och kan inte komma på en rad att skriva.
Eller snarare är det så att min hjärna är ockuperad av en enda tanke och att några fler inte får plats.
Vi har hittat ett hus. Igen.
Den här gången är det på allvar. Det känns så i alla fall.
Huset är allt jag aldrig drömt om och jag kan inte sluta tänka på det.
Nej, jag skrev inte fel.
Det här huset är så långt ifrån min dröm som man kan komma.
Det är inte en stor sekelskiftsvilla i vitmålad träpanel. Det har inga spegeldörrar och inga charmiga kakelugnar som kan värma oss i vintermörkret. Ingen stor lummig trädgård där Lilla A kan leka kurragömma. Det har inte ens en övervåning.

Ändå är det helt perfekt för oss. Vi bara vet det.
Tråkigt nog är det väl inte bara vi som känner så.
På söndag är det visning.
Då ska jag tiga som muren.

Någon luktar apa

.
Vi har varit iväg hos en kompis idag, Lilla A och jag.
När vi kom hem frågade maken vad vi fått till middag. Så trevligt, tänkte jag. Making conversation, liksom.

- Marinerad kyckling och potatisgratäng och någon sås till, förtäljde jag.
- Vitlökssås? frågade maken.
- Ja. (Vilket samtal, han är verkligen intresserad av min dag.)

En stund senare var det kod b i en blöja nära oss och det blev makens uppgift att ta hand om den.

- Åh, fy sjutton, utbrast han just som lyft upp Lilla A från golvet och passerade mig på väg mot badrummet.
- Du får inte säga så! (Det är aj aj att skuldbelägga någon som gjort
kod b. Åtminstone någon i Lilla A:s storlek.)
- Inte hon. Du!

Aha. Därav vitlökssåsfrågan. Not making conversation, med andra ord.

Lägg av nu

.
Det har snöat i natt.
Det är vitt på bilarna som viner förbi utanför fönstret.
Det är nästan minusgrader ute enligt termometern på balkongen.
Det är den 13:e oktober.
Det är för tidigt för sånt här lafs.

På tal om...

.
... presenter som låter, så fick Lilla A en annan favorit i går.
Systern skrockade något om "pay back-time" när vi öppnade det.
Point taken.

Konversation med Fifi

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Det här är Fifi. Hon låg i ett av alla de paket som Lilla A fick öppna i går.

Hon är härlig på alla sätt och vis. Och man kan prata med henne.

Så här låter konversationen, knapp för knapp.

.

- Hej, jag heter Fifi och har många blomsterfrövänner!

- Tilriga rosenblad!

- Hej, jag heter Humla.

- Dumma blåbär.

- Åh hej, jag heter Gullan.

- Hej! Jag heter Vallmo.

- Hej allihop! Jag heter Pip.

- Åååh, ruttna hallon!

- (Rapljud)

- Då ger vi oss av Fi.

- Nej.

.

Och så en ny konversation vid knapptryck nummer två.

.

- Hej, jag heter Fifi Förgätmigej.

- Milda blåbär!

- (Skratt). Jag heter Viola.

- Milda maskrosor.

- Jag har hand om marknadsståndet.

- Jag tycker om att ha kul med Fifi och blomsterfröna!

- Bingo stingo!

- Smaskiga slickepinnar!

- (Tutljud)

- Kom och lek!

(Skit)kalaset

.
Jaha, då man avverkat sitt första barnkalas. Skitkul.
22 personer på 64 kvadrat. Skittrångt.
Puh. Skittrött.
Men det har gått bra. Skitskönt.
Och mina bakverk fick både ris och ros. Skitbra.
Skitgod var tårtan, tyckte åttaårige systersonen.
Nej, skitäcklig var den, tyckte femåriga bonusbrorsdottern. Sicken tur då att bullarna var skitgoda.

Skiträdd för att prata med mig var svågern.
- Då hamnar man bara i din blogg.
Ja, det gör man.
Skit också.

This is me

.
Några har efterfrågat bilder på mig efter att jag klippt lugg. Nu är jag inte så glad i att visa bilder på mig själv, men efter dagens besök i Stadsparken tror jag mig ha funnit en lösning.
Det är tydligen så här jag ser ut i min nya frisyr.

.

Tänk snabbt!

.
Vilka är männen på bilden?

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Den här affischen hänger på ställe efter ställe längs mitt dagliga promenadstråk. Och varje gång jag ser den, verkligen varje gång, tänker jag "oj, Andreas Carlsson och Sven Wollter, vad ska de göra för något ihop?" Ibland mumlar jag det till och med tyst för mig själv.

Varje gång när jag kommer lite närmare ser jag ju att det inte alls är Andreas Carlsson och Sven Wollter, utan några vid namn Emil Forselius och Rolf Uno som kommer till stan för att sätta upp en pjäs.

.

Om pjäsen hade spelats av Andreas Carlsson och Sven Wollter, vete katten om jag inte skulle skaffat mig en biljett.

Det hade varit något att se, det.

Fy mig

.
Klockan 16.32 den 8 oktober 2008 såg Lilla A världens ljus.
Hela dagen har jag gått och väntat på det klockslaget, då jag andäktigt skulle sitta och tänka tillbaka på den magiska stund som ändrade vårt liv så. När jag var ute på promenad tidigare i dag planerade jag till och med att jag skulle skriva upp vad jag gjorde, och fortsätta med det år efter år. Som en fin tradition.
Men vet ni vad? Jag missade det. Glömde bort det. Fullständigt.
När jag slängde ett snabbt öga på klockan såg jag att hon var två minuter i fem.
Det var den traditionen, det.

Hur man vet att man varit en jobbig fru

.
Bullar och tre tårtor blev resultatet av gårdagen.
Nu ligger de omsorgsfullt inpackade i frysen och det är städat och fint i köket.
Men vägen dit var lång.
Och jag var stissig över bottnar som fastnade, smördeg som klumpade sig och sylt som pöste över.
Maken var den som hamnade i skottgluggen för min stissighet.

Det tog nog på hans krafter stackarn, för han gick och la sig tidigt.
När jag kom in i rummet sov han gott och snarkade rofyllt. Tills han började sluddra.

- Paticha...
- Va?
- Patiicha..
- Ja?
- Schölå...
- Va?
- Schölå...
- Förlåt?
- Ja...
- För vadå?
- För att jag schongade dig i huvudet...

Dagen är kommen

.

Konsten att ta det piano

.
Det är så skönt med en oskriven dag. Jag kan inte komma på något alls som ska göras i dag.

Flickan i Havanna och Herrarna i hagen

.
Nu har vi slagit alla rekord när det gäller att sjunga olämpliga sånger för vårt barn.
Jag vet inte varför, men det är aldrig Bä, bä vita lamm och Blinka lilla stjärna som kommer till mig när Lilla A behöver lugnas med en sång.
Som riktigt liten gungade jag henne i min famn samtidigt som jag sjöng ”I fjol så gick med herrarna i hagen, aj, aj, med herrarna i hagen, aj, med herrarna i hagen. I år har jag något som sparkar i magen, aj, aj, som sparkar i magen, aj, som sparkar i magen”.

Otaliga gånger har hon ätit sin gröt till tonerna av Flickan i Havanna.
I dag, vid frukosten, brast plötsligt maken ut i Vengaboys bortglömda dänga ”Boom, boom, boom, I want you in my room. Let´s spend the night together from now and to forever.”

Jag gläder mig över två saker. Att hon inte kan prata och att hon inte går på dagis. Och särskilt kombinationen av dessa två saker. Kan ni föreställa er personalens reaktion vid sångstunden:

Personalen: Vad ska vi sjunga i dag? Ska vi ta Imse vimse spindel?
Alla barnen utom Lilla A: Jaaa!!!!
Lilla A: Nej, den kan inte jag.
Personalen: Lilla Snigel då?
Alla barnen utom Lilla A: Jaaa!!!!
Lilla A: Vilken då sa du?
Personalen: Björnen sover?
Alla barnen utom Lilla A: Jaaaaaaaa!!!!!!!
Lilla A: Va? En björn? Var då?
Personalen: Okej… vad kan du för sånger då Lilla A?
Lilla A: Jag kan många. Flickan i Havanna, till exempel.
Personalen: Jaha…. hur går den då?
Lilla A: ”Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar. Hon sitter i ett fönster, vinkar åt en karl. Kom du glada sjömatros, du ska få min röda ros. Jag är vacker, du är ung, sjung av hjärtat sjung!” Så går den.
Personalen: Eh, okej… Kanske någon annan ändå?
Lilla A: ”Bring your daugther to the slaughter”. Det är nästan min favorit. Den sjunger pappa jämt för mig.

Någonstans här föreställer jag mig att personalen skulle resa sig och gå (eller kanske rusa) mot närmsta telefon och knappa in kortnumret till det lokala socialkontoret.

Det bästa vore kanske om jag blev hemmafru.
Då skulle vi kunna gå hemma hela dagarna, Lilla A och jag.
Och sjunga vilka sånger vi vill.

Lyckad start

.
Vi tog en förmiddagspromenad i det kalla, klara höstvädret.
Klädde på oss utan gnäll och lämnade hemmet utan stress.
Lilla A somnade lugnt i vagnen utan minsta protest och fortsatte sova när jag gjorde ärenden i ett par affärer, och vaknade inte heller när jag gick in och köpte mig en kaffe att dricka på vägen hem.

Ibland behövs det inte mer än så för att man ska känna sig lyckad.

Å andra sidan behövs det inte så mycket för att man ska känna sig misslyckad.

Det är en skör tråd det där, för en småbarnsförälder.

Identitetskris?

.
Jag nynnar, nynnar, nynnar och kan inte sluta. Det här framträdandet får mig att önska två alternativa saker:

1) Jag är 45 år och sötnosens mamma och sitter i publiken och torkar de stolta tårar som runnit under tiden han sjungit.

2) Jag är 17 år och sötnosens flickvän och sitter i publiken och torkar de stolta tårar som runnit under tiden han sjungit.

Vilket som skulle funka faktiskt. Men eftersom jag är både gift och mamma, känns alternativ ett mer korrekt.

Så kan man också göra

.
Söndag i dag och husvisning. Vi har spanat in objektet på datorskärmen kväll efter kväll senaste veckan.

Väl där trängs vi bland tusen och åter tusen - känns det som - spekulanter. Vi går från rum till rum, uppför trappor och ner igen, och jag sprudlar:

-Åh, titta vad mysigt. Tänk där kan man ha en hörnsoffa och så två fåtöljer vid öppna spisen.
Maken svarar inte.

-Hur lång är den väggen? Tror du kökssoffan går in där? Kan du inte mäta?
Fortfarande inget svar.

- Titta vad många bra garderober. Verkligen bra förvaring!
Maken förblir tyst.

- Kolla vilken trädgård! Wow vilka fruktträd! Perfekta att klättra i också. Och nerför den backen kan man åka pulka!
Tystnad och åter tystnad.

I bilen på väg hem igen får jag veta hut. Maken var inte alls ointresserad, får jag veta. Han var bara taktisk. Höll låg profil inför köpkraftiga konkurrenter.
- Så som du pladdrade höjde du nog priset med hundratusen.

Aj då.
Då får vi väl fortsätta trängas i vår två-och-en-halva ett tag till då.

Mamma bestämmer takten

.
Telefonsamtal med mamma i går:

Mamma: Har du sett att jag kommenterat på din blogg?
Jag: Ja, jag såg det.
Mamma: Bloggar du varje dag?
Jag: Ja.
Mamma: Men det behöver du ju inte göra.

Tack mamma. Då gör jag inte det i dag.

Dagens trevligaste 2

.
Just innan jag snubblat över den låda med äpplen och plommon som någon vänlig själ med för många fruktträd ställt ut på trottoaren, mötte jag en bil som körde sakta, sakta. Ett stort, flådigt monsteråk och en manlig förare bakom ratten. Hittade han inte?
Jodå, när jag sänkte blicken en aning såg jag att det var kö på vägen. En av kvarterets änder hade valt att ta sin eftermiddagspromenad mitt i gatan och någon brådska hade han inte.

Och inte bilisten heller. Han tutade inte, svor inte, körde inte om den - och inte heller på den. När han tittade på mig genom rutan log han bara och ryckte en aning på axlarna. Tog det hela med ro, helt enkelt. När anden till slut svängde åt ett annat håll, ökade han på farten igen.

Nog finns det hopp för mänskligheten, alltid.

Dagens trevligaste

.

.

Snygg eller ful?

.
Jag hittade en docka till Lilla A i Ullared.
- Oj, hon var ful! Henne kan du inte betalat mer än en tia för, sa maken när jag visade upp henne.

Men han hade fel. Den flätade blondinen var ett av mina för dagen mer påkostade köp. Och Lilla A älskar henne.

Så vad sägs? Snygg eller ful?