.
..............Packat och klart. Alldeles strax ska Lilla A och jag sätta oss i bilen och åka ner till mina föräldrar. En hel vecka ska vi vara där och maken kommer först på torsdag nästa vecka...
...... ..
.
......Resgodis. Planen är att Lilla A ska sova och jag njuta av att köra bil i tysthet. Tyvärr är det inte så mycket med det resgodis som jag förutseende nog köpte redan i går.
.Ninni Schulman hade tråkigt häromdagen och fick veta nya saker om sig själv genom att fråga 118 100 vem hon var. Prova ni också, uppmanade hon.Och tja, varför inte, tänkte jag. Jag började med samma fråga och fick veta att jag är en toppentjej som njuter av livet och som inget hellre vill än att ligga i en hängmatta och äta jordgubbar.Okej. So far so good (förutom det där med hängmattan, sådant lafs blir jag åksjuk av). Men så fick jag för mig att utnyttja tjänsten till lite viktigare ändamål och messade iväg "Varför vill inte Lilla A äta mat?"Någon minut senare pep det till i min rosa fjortismobil. "118 100 tror att Lilla A precis ätit lunch, och dessutom smakat på lördagsgodiset i förskott och därför inte vill äta mat just nu. Trevlig helg!"Åh nej, så lätt ska de inte få komma undan, tänkte jag. Och formulerade mig lite mer specifikt."Varför har inte Lilla A velat äta mat på flera månader?"Det gick en stund och så pep det till på nytt. Nu hade de bytt taktik."Aj då! Varför "Lilla A" inte har velat äta de senaste månaderna är svårt att säga, men om det till exempel är en orm så behöver de inte äta så många gånger per år. Vi föreslår att ni uppsöker en veterinär om ni är oroliga. Lycka till!"Värdefull tjänst det där, det må jag säga.
. Ibland är jag lat.Ibland är jag supermegadundereffektiv. I dag är jag supermegadundereffektiv.Sedan jag gick upp halv sex har jag hunnit:- ge Lilla A välling och byta hennes blöja. - tvätta och hänga upp tre tvättar.- klistra in kort i fotoalbum.- dricka kaffe och äta frukost.- ge Lilla A gröt.- snabbframkalla bilder på Expert.- handla mat på Coop under tiden som bilderna framkallades.- klippa och klistra in familjebilder i en fotokub till Lilla A.- skriva ett blogginlägg för att visa hur förträfflig jag är.
.I eftermiddags steg jag ut ur babybubblan och åkte på jobbmöte. Det tog på krafterna. Fy vad trött jag har varit i kväll.
Redan vid åtta kände jag en instinktiv lust att gå och lägga mig.
- Men gör det då, tyckte maken självklart.
- Nej, då är jag rädd att jag vaknar i natt och är pigg.
Så jag gjorde det enda rätta. Kröp upp i soffan under en varm filt - och somnade. Läggning light, kan man säga. Finns det något skönare?
Å andra sidan, finns det något värre än att vakna upp där i soffan och tvingas masa sig upp för att tvätta av ansiktet och borsta tänderna och byta om till pyjamas? Jag blir helt enkelt en avskyvärd person av det. Så det är nog bäst att jag slutar här. God natt.
.Jag var hos optikern i går. Det var ett mycket märkligt besök.
Det brukar liksom vara ganska tyst och lite stelt under tiden som man sitter där med näsan tryckt mot den där konstiga apparaten, optikern brukar vara mycket koncenterad och något sammanbitet be mig läsa bokstäverna på nedersta raden.
Det här var helt annorlunda. Från det att denna optiker, en kvinna i medelåldern, bad mig uppge mitt jobbnummer och jag berättade att jag var mammaledig och ändå inte fanns på det numret, kunde hon inte sluta prata. Om barn.
På ett ögonblick berättade hon att hon inte hade några egna, men att hon hade förmånen att få ”låna” barn i bekantskapskresten. Det var så härligt, sa hon, att få träffa dessa andras barn regelbundet och få följa deras uppväxt.
Och trots att hon var så social och rösten så lättsam när hon berättade, så kunde jag inte bli kvitt tanken att hon just blottat sitt livs sorg för mig.
Så där satt jag med näsan tryckt mot apparaten och försökte urskilja om tredje raden började med ett h eller ett r, samtidigt som hon satt mitt emot och berättade om när systerns barn varit så pappiga att systern känt sig utanför. Systern hade inte sagt det rakt ut, men hon kände henne så väl att hon förstått det ändå. Hon kunde läsa henne som en öppen bok, sa hon.
Och just där och då var allt jag kunde tänka att jag just läst henne som en öppen bok. Och att handlingen kändes så sorglig.
Jag gick ut därifrån 1245 kronor fattigare men när jag mötte upp maken och dottern, kände mig ändå oändligt rik.
.Jag till syster: "Nej, du behöver inte gå till psykolog. Det måste varit koftan som var galen, den ropade på mig också. Nu ligger den fint hopvikt i byrålådan."
.Syster till mig: "Hej! Har du upplevt att kläder ropar efter dig i affären. Det var jag med om i dag. Jag stod i kassan på Kappahl och köpte jeans till pojkarna, då ropar en kofta på mig: köp mig med! Så vad gör man? Jo, man betalar jeansen och går och hämtar koftan, som dock inte är till mig utan till en flicka på två månader. Jag är knäpp, men jag kunde inte lämna kvar den i butiken. Psykologen nästa kanske?"Jag till syster: "Hjälp vad fin! Finns den på Kappahl nu?"Syster till mig: "Ja, den finns på Kappahl nu men bara under en begränsad tid. De hade ännu mer fint i en vintagekollektion så skynda dig dit."Det får allt bli en tur på stan i dag. Ni ser ju själva mästerverket nedan.
.
