Jodåsåatte...

.
... i dag har vi haft bullar i ugnen. 30 stycken för att vara exakt. Gjorda på saffran och ingenting annat.
.

Ingen bulle i ugnen

.
Vilket antiklimax.
Vi skulle baka lussekatter i eftermiddag, Lilla A och jag. Var och handlade på förmiddagen och tog god tid på mig i affären. Hade en förskriven lista som jag följde till punkt och pricka. Nästan.
"2 pkt jäst" stod det överst på denna lista. Noll paket jäst kom jag hem med, upptäckte jag när det stora baket nu skulle inledas.

Hur kan man vara så glömsk? Så trög och så förvirrad och så borta i största allmänhet att man missar jästen. Som till råga på allt inleder hela listan.

Det som skulle bli så trevligt. Vi som skulle ha det så mysigt.
Usch. Fy. Ve. Och. Fasa. Vad trött jag blir på mig själv.

Morgon med Teletubbies

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Lilla A gillar att titta på Teletubbies och det sänds i perfekt tid för oss morgonpigga (hm, ja just det...)
I dag hann Teletubbiesarna med att säga hej och hej då (det tar ungefär halva programmet - repetition är ju som bekant kunskapens moder), springa runt, runt, runt och så kom en nalle ner i en luftballong och underhöll med lite sång och dans. Ja, och så blev Dipseys hatt uppäten av en dammsugare.

Fängslande.

Kan ni se bilden?

.
Om någon haft en kamera i vårt sovrum i natt, hade det blivit en rolig bild.
Lilla A låg i mitten, på tvärsen förstås. Med huvudet på pappans kudde och fötterna på mammans och kroppen däremellen.
Mamman och pappan? Ja, de låg fastnaglade utmed varsin kant och försökte sova samtidigt som de var tvungna att hålla sig tillräckligt vakna för att inte ramla i golvet.

Kvällsreflektion

.
Sprang över en snabbis till Shell-macken rakt över gatan och impulsköpte en brownie. De få stegen hem grubblade jag över om jag skulle äta den framför Sommarpratarna eller om jag skulle spara den till Desperate Housewives.

Tänk. Jag har haft småbarn i snart fjorton månader. Men jag har fortfarande inte lärt mig att tänka som en småbarnsförälder. Då hade jag grubblat över om jag skulle hinna äta kakan i kväll över huvud taget. Det hade varit mer korrrekt.

Och två steg tillbaka...

.
Olle låter sig inte motas så lätt.
Lilla A skrek i panik nästintill hyperventilation under nattningen och där satt jag utanför i soffan och försökte nagla mig fast för att inte gå in och lägga mig i.
Till slut kom hon själv utraglande, högröd i ansiktet och groggy i kroppen sprang hon mot mig. Och vad gör man då? Man ger med sig. Man säger "kom till mamma, lilla gumman. Ska vi gå och sova, du och jag?" Trots att man vet att man inte borde. Trots att man vet att det måste gå lika bra att sövas i pappas famn som i mammas.

Ett steg fram och två tillbaka.

Äntligen ratad!

.
I dag har det äntligen hänt. Lilla A har valt pappa före mamma.
Det låter kanske inte som något jag borde skryta med så här offentligt, men det är precis vad jag tänker göra.
Lilla A har i princip alltid varit extremt mammig och den senaste tiden har det gått från att vara gulligt och smickrande, till att bli ett problem. I dag var maken ledig och då passade vi på att försöka mota Olle i grind. Pappan och Lilla A har tillbringat i princip hela dagen på egen hand, medan mamman fått ro om sig själv här hemma.

Och tänk vad en dag av gemenskap kan göra. Nyss, när maken stod och diskade efter kvällsmaten, gick Lilla A rakt förbi mig och med bestämda steg traskade hon mot diskhon med en bok i sin hand. Pappa skulle läsa!
Så. Pappa fick lämna över diskborsten till mamma och sätta sig och läsa bok i soffan med dottern sin.

Ett litet steg för Lilla A. Ett stort steg för familjen Franzén.