.
..................Den här skyddsängeln fick Lilla A i present när hon barnvälsignades. Sedan dess har den haft ett vakande öga på henne från en tavellist över hennes spjälsäng. Frågan är vad som har hänt med ängeln och det lilla barnet.1) Ingenting. Den ska se ut så här.X) Lilla A blev arg och kastade den i golvet.2) När mamman i går kväll, famlande i ett mörkt rum, skulle lägga en extranapp inför natten på ovan nämnda tavellist, råkade hon stöta till ängeln så att den ramlade rakt ner i spjälsängen, träffade Lilla A:s hand och gick i tre bitar av smällen, varpå Lilla A med sin fulla rätt vaknade med ett gallskrik och fortsatte skrika i panik en lång stund och inte somnade om förrän hon fått en halv flaska välling och titta på ett halvt Teletubbies-avsnitt i mobilen.Ledtråd? Makens kommentar när jag fotade den trasiga presenten löd "ska du verkligen hänga ut dina egna misstag?"
.Somliga dagar går allting fel i mamma-barn-land. Man gnäller och man skäller och man grälar och man gråter och man undrar vad Gud tänkte när han sa "varsågod, du får bli mamma". Andra dagar blir ett enkelt mellanmål till en härlig högtidsstund. Man sitter med dottern i knäet och äter fil och mosad banan i ett eftermiddagsskumt kök och allt känns så rätt och så lätt och så komplett och man tackar Gud för att han sa "varsågod, du får bli mamma".I går var en somlig dag.I dag hoppas jag på en annan dag.
.Vi sitter i soffan och läser bok, Lilla A med rumpan bar.
- Du fryser inte om rumpan väl? frågar jag.
Hon skakar på huvudet till svar.
Så bra då, tänker jag men frågar en gång till, för säkerhets skull.
- Fryser du om rumpan?
Nu blir svaret en ivrig nickning.
Hm, en lektion i ledande frågor vore nyttigt. För min del alltså.
.
"Barn är inte några målarböcker. Man kan inte färglägga dem med sina favoritfärger", säger Rahim Khan i Flyga drake (har ni inte läst den, gör det!).
Han har rätt.
Man kan inte heller få dem att färglägga ett papper med sina favoritfärger, eller ens med några färger alls.
Det blev jag varse i dag.
Vi tillbringade förmiddagen på öppna förskolan. Gjorde fotavtryck under gallskrik och tog sedan plats vid målarbordet. Väninnans son målade sin första teckning vid samma bord för några veckor sedan och konstverket hänger nu på hans sovrumsdörr.
Det var med den intentionen jag drog av Lilla A:s tunika och satte på henne ett förkläde, la ett tomt papper på bordet framför henne och räckte fram en pensel. Tårarna efter fotavtryckets trauma dröjde sig fortfarande kvar på kinderna när hon mycket motvilligt greppade tag i penseln. Så drog hon några drag och skakade sedan på huvudet. Jag erbjöd henne en ny färg men huvudet fortsatte bara att skaka. Så siktade hon in sig på en burk tuschpennor och jag tänkte "va sjutton, det måste ju inte vara vattenfärg" och räckte henne burken. Men se inte heller med pennorna skulle hon rita, hon skulle bara plocka ur dem i burken, lägga dem på papperet och eventuellt dra av en kork eller två.
Vi satt kvar en bra stund, till slut var vi ensamma kvar i rummet. Men inte heller lugnet och ron gav henne inspiration, hon skulle helt enkelt inte måla mer i dag.
- Hon kör den minimalistiska stilen, skämtade jag till förskolläraren som kom för att städa undan i rummet, men inom mig brände Rahim Khans visdomsord.
Jag som så gärna ville komma hem med en färgsprakande teckning att rama in och hänga över spjälsängen, har nu ett papper med några, låt oss kalla dem minimalistiska, penseldrag i nederkant, upphängt på kylskåpet.
Som en påminnelse om att barn är som de är, gör som de vill och att det är precis så det ska vara.
.
.
.Skrev jag att jag hade jobbångest för ett tag sedan? Jag gjorde det, inte sant.Men så fick jag se den här filmen från företagets julfest i helgen (som jag tyvärr missade). Med sådana härliga pinglor till arbetskamrater finns det ju ingen anledning till oro.
.
