Oj då

.
vad längesen det var jag uppdaterade. Jag börjar jobba på onsdag - jag skyller på det. Och det är faktiskt ingen bortförklaring. Mitt jobbtänk har börjat och därmed finns inte riktigt lika mycket plats för bloggtänk.

Har börjat fundera på om bloggen ska få vila lite. Tills jag ser hur det går att jobba 80 procent och vara mamma - samtidigt.
Kanske fortsätter Lilla A, morsan och polisen att leva sitt liv enbart utanför bloggen då. Vi får se.

Kvällen

.
Hemma: Universums tröttaste, gnälligaste och skrikigaste dotter.

Borta: Klädparty med andra mammor hos väninna M.

Vissa gånger känns det skönare än andra att få komma bort en stund.

Nu börjar jag bli desperat

.
Tisdagar kommer, tisdagar går.

Samma fråga består.

När kommer egentligen Desperate Housewives tillbaka?

Dagens ludd

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
De flesta har kanske en nalle, andra en kanin med långa, mjuka öron.
Lilla A är inte det minsta intresserad av gosedjur, åtminstone inte när hon är på goshumör. Då är det bara en sak som gäller - ludd från filten i soffan. Hon drar och hon drar och hon drar. Och så samlar hon ihop alltsammans till en klump som hon sedan stryker fram och tillbaka mellan näsa och läpp. Aldrig har hon det så gosigt som då.

Efter dagens rekordskörd finns bara en sak att säga: vi behöver en ny filt.

En veckas njutning

.
Min sista vecka som föräldraledig är här.
Nu ska det njutas så att det står härliga till.

Dagens citat

.
En frukostfixande pappa försöker sig på det där med pedagogik för att få sin dotter att förstå att skrik inte lönar sig:

"Den faktiska tiden som det tar att bre en macka, blir inte kortare för att du vill ha den nu."

Fredag och frisk

.
Åh! Det finns inget skönare än att vakna efter att ha varit sjuk och känna - nu mår jag bra! Allt är borta, varenda litet äckelpäckelsymptom. Uhm, lovely.

Nu ska jag gå och duscha bort alla bassilusker.

Kognitiv terapi

.
Det räckte inte med feber. I går kväll slog kräksjukan till också.
Inte illa för en kräkofob att lyckas pricka in sjukan två gånger på mindre än två månader.
Jag försöker se det som terapi.

Ingen återvändo

.
I dag har jag:

1) begärt min sista månad föräldrapenning från Försäkringskassan.
2) skickat in ansökan om kommunal barnomsorg med start första augusti.

Nu finns det ingen återvändo.

Stackars mig, stackars Elisabeth, stackars Josef

.
Kroppen värker, halsen kittlar och termometern visar trettioåtta och lite till. Jag mår, med andra ord, inte så bra. Något som resulterat i att Lilla A och jag tillbringat sista halvan av dagen i soffan och att tv:n fått stå på lite längre än bolibompaminuterna.

Såg bland annat på TV4:s Förkväll där Elisabeth Höglund hade Josef Fares på besök. Intervjun skulle handla om hans nya film "Farsan", vilken Elisabeth Höglund upplyste hade premiär till helgen. Och så visades ett klipp.

"Den här scenen är lite av en nyckelscen i filmen. För dem som inte har sett den, berätta varför", säger Elisabeth Höglund efteråt.

För dem som inte har sett den. För alla då med andra ord, eftersom den inte haft premiär än...?
Josef Fares vill inte berätta så mycket, väljer varsamt sina ord för att inte avslöja för mycket. Elisabeth Höglund är inte med noterna utan avbryter och berättar så mycket så att Josef Fares tvingas avbryta henne.

Så där håller det på. Jag tycker så synd om dem. Om Elisabeth som av någon anledning är så nervös och dåligt påläst och läser innantill ur sina intervjufrågor. Om Josef Fares som skrattar generat och som inte ser ut att känna sig särskilt bekväm trots den fåtölj han sitter i.

När frågorna övergår till att handla om Josef Fares uppväxt i Libanon och hur han som tioåring kom till Sverige, har Elisabeth inte läst sin läxa och herr Fares får ödmjukt upplysa henne om att han gjort en liten film som heter "Zozo", som delvis är baserad just på hans upplevelser som nyanländ i Sverige. Varpå Elisabeth Höglund svarar "jaha".

Men allra värst blir det när hon ska återerövra intervjun och självsäkert påstår att Josef Fares ju fick stryk i skolan när han kom till Sverige. Nu kan inte Josef Fares hålla skrattet tillbaka längre och utbrister förvånat "va? Fick jag?". Så tittar han sig omkring i studion i vad som ser ut att vara ett försök att hitta någon att i tyst samförstånd säga "vad är det här för nåt?" till.

"Ja, det har jag läst", svarar Elisabeth Höglund.

Jag skäms så att kinderna blossar av mer än bara feber. Jag har också gjort pinsamma intervjuer, varit dåligt påläst och allmänt okunnig. Men jag har aldrig gjort det i direktsänd tv.

Stackars Elisabeth. Stackars Josef. Och stackars mig, vars kinder fortfarande blossar.

Tröttsam trötthet

.
Jag börjar bli trött på mina inlägg om att vara trött. Och jag börjar bli trött på att vara trött på att vara på trött.

Men i dag kan jag inte hjälpa det; jag måste tala om hur trött jag är.

Tänk dig att du går och lägger dig runt tio-snåret, somnar någon halvtimme därefter. Vaknar vid tre av en ledsen dotter med kissig pyjamas, byter blöja och pyjamas och lägger dig med dottern intill dig för att somna om.

Men någonstans där går allt fel. Dottern somnar inte om. Hon är pigg. Låtsaspigg. Hon vägrar somna. Hon vill göra allt annat i hela världen än just sova. Tänk dig att din make, efter en dryg timme, lämnar rummet och intar soffan eftersom han ska upp vid sex för att köra många mil i bil.

Där ligger ni nu själva, du och dottern. Minuterna går och dottern somnar inte och nu är hon så trött att hon inte orkar vara låtsaspigg längre. Hon vrålar och ålar ut all sin trötthet och vid det här laget har hela huset förärats med en tidig måndagsmorgon.

Klockan har passerat fem när din make återvänder in i sovrummet och erbjuder sig att ta dottern ut på promenad, eftersom han är klarvaken och ändå snart ska gå upp.

Strax före halv sex lämnar de lägenheten. Du gosar in dig i ditt varma täcke och ser fram emot att äntligen få somna. Men just då börjar du tänka på Hypnotisören som du nyss läst ut och hur du än vrider och vänder på dig är du övertygad om att du har de minst sagt psykiskt labila mördarna Josef Ek och Lydia Evers i rummet. Du tänder lampan och ligger vaken i väntan på att maken och dottern ska komma in igen.

Klockan tio i sex hör du nyckeln i låset, släcker lampan och somnar pronto. Tjugo över sex hör du världens piggaste dotter ropa babba utanför dörren.

Känner du hur trött du är?
Då vet du hur jag mår i dag.

Och sedan blir allt svart...

.
Hade just slagit mig ner i soffan framför TV4-nyheterna och tänkte vara modig och fortsätta läsningen av Hypnotisören - trots ett) att den kryper innanför skinnet på mig och trots två) att maken inte är hemma.

Men så från ingenstans knastrade det till och allt blev svart. Golvlampan i hörnet, lampan i fönstret, tv:n, boxern. Allt.

Plötsligt kändes tanken på boken mer dumdristig än god och hela situationen lite kuslig.
I stället hamnade jag i köket - enda rummet där belysningen fungerar - med datorn, Tracy Chapman och en skål brända popcorn som sällskap.

Man kan ha det både bättre och sämre, skulle jag tro.

Egomamman vill vinna

.
Jag brukar vara för lat för att vara med i tävlingar och utlottningar av olika slag. Men tävlingen på Fotballfruens blogg har jag bestämt mig för att inte missa.

Jag kan nämligen vinna Sobeas mammayogabyxor från babyshop.se.
De smått fantastiska velourbyxorna har jag spanat in ända sedan jag var gravid med Lilla A. Har velat köpa dem så många gånger - men alltid fått ågren i sista sekund. Inte kan jag väl lägga så många kronor på ett par mysbyxor - till mig själv? Särskilt inte när jag har en dotter som växer och behöver nytt i ständiga cykler.

Så där håller jag på och kommer nog alltid att göra. Därför, och på grund av att jag redan köper (för) mycket kläder till min dotter, väljer jag att vara en politiskt inkorrekt och egoistisk mamma och tävla helt för egen vinning! Att Lilla A redan har ett par likadana och att vi därmed skulle kunna gå runt och vara snygga och mysiga tillsammans, är bara en bonus!

Inga kakor här inte

Jag är verkligen glad att ha en dotter som är så stor att hon förstår innebörden av sötsaker. Man tvingas ju liksom leva hälsosammare då, eftersom man inte vill att ens lilla ska få smak på livets goda riktigt än.

Om man inte står och tjuväter kakor ur skafferiet medan hon leker på golvet intill, förstås. Men det är det väl ingen som gör?

Inte jag i varje fall.

Små flickor i vuxna kvinnors kläder

.
Sitter och bläddrar i Bon´a partes vårkatalog som kom på posten i går.
Hittar mer bland barnkläderna än bland vuxenkläderna som jag skulle vilja ha. Till mig själv alltså.

Är det mig eller världen det är fel på?

Ödets ironi

.
Hon sover så bra nu. Har vi sagt gång på gång om vår dotter de senaste dagarna. Det är ju så skönt att hon somnar snabbt. Så skönt att hon sover hela natten. I egen säng.

Ni förstår ju att jag inte var särskilt orolig när jag i går kväll gick och lade mig och ställde klockan på 06.15 eftersom jag skulle infinna mig på jobbmöte sju mil bort klockan 08.30.

Somnade snabbt men vaknade av ett gallskrik. Klockan två. Maken gick upp för att trösta. Det gick inte. Han återvände med en klump i pyjamas i sin famn.
Jag vände mig om i ett försök att ignorera vårt nya sovsällskap. Måste sova. Måste vakna pigg. Måste.

Klumpen i pyjamas hade andra planer. Som att ligga vaken till klockan fyra. Tätt intill en mamma som inte för sitt liv kunde förstå hur slumpen kunde behandla henne så obarmhärtigt. Och som hävde ur sig sin nattliga frustration på en sömndrucken make som inte lyckats trösta.


PS: Jobbmötet gick bra. Nu är jag trött. Men sams med min äkta hälft.